Cigg e digg?

Jag har upptäckt en ny trend i min bekanstkapskrets, och i bloggar jag läser och så. En småsjuk förtjusning för cigaretter. Folk som skickar facebookmeddelanden till varandra där de, med en sorts skamsen upprymdhet (som en tioåring som har snattat ett jenkatuggummi och känner sig nervöst lycklig resten av dagen) pratar om att de ska röka många cigaretter när de ses.
Det är lite kul, och lite, lite pinsamt.

Jag röker självklart oftare än jag hade tänkt att jag skulle. Det blir ju så, det vet ju alla. Men det spelar ingen roll alls i Tyskland om man själv röker eller inte - om man går på kafé eller klubb eller vad som helst, så kommer man att behöva duscha och tvätta alla kläder man har haft på sig snabbt som attan efteråt. De har ju inte rökförbud.
Men vem bryr sig egentligen? Förresten hjälper det mot mensvärk, så jag är ursäktad, ibland åtminstone.

Äh, sailorbruden är i alla fall fin

Jag vet att min blogg inte är kul längre, om den nu någonsin var det. Förlåt. Jag vet inte ens om någon läser längre (alla slutade kommentera ungefär samtidigt) men jag klarar inte helt att ta bort bloggen heller. Jag tror det mest är för att jag är så förtjust i min layout.
Jag har en massa historier att berätta egentligen, men har kommit fram till att det här inte är forumet, i alla fall inte nu. Och filosofiska insikter har jag så sällan just nu. Nåväl. En video? Ja.

Nu

Jag läser om minnestekniker och hjärnans uppbyggnad. Funderar över drömkontroll och vad det ska vara bra för, men sover bättre sedan jag började försöka.

Vill inte vara i Tyskland längre. Det är så tråkigt och tysk kultur, och språket för den delen, intresserar mig inte särskilt mycket. Vad fan ska jag kunna det för egentligen? Jag lånade hem franskböcker igår, från biblioteket. Det är ju nästa steg.
Tillsammans med dem lånade jag en hög med tysk grammatik, tyska uttryck och rättskrivning, och övningsböcker inför språkdiplomet jag ska skaffa i vår. Provet kostar för övrigt antingen 300 euro eller 350 euro, beroende på om jag gör det lättare eller det svårare testet. Förhoppningsvis och inte osannolikt fixar jag det svårare. Jag lånade hem en massa CD-skivor också, och en bok om hjärnan och en om fotografins historia. Fast jag har fortfarande inte läst klart böckerna från förra rundan, eller den före det. Men jag jobbar på det.

I tyskan är jag en av de bästa, roligt nog. Fast det är inte så kul ändå, för om man råkar sitta bredvid sydamerikanska Caroline, till exempel, så måste man sitta och förklara allting för henne hela tiden. Hon i sig är jättetrevlig, men det blir tråkigt att inte kunna diskutera, kvinnan skriver ju bara av mina svar. Samma med flera andra. Jag blir faktiskt lite bestört av det hela. Att folk inte skäms! De har ju varit i Tyskland hur länge som helst! Jag ser det som en stolthetsfråga att lära mig skiten så fort som möjligt, det känns konstigt att andra bara struntar i det. De bor ju dessutom här permanent.

Äh. Jag hade ju egentligen gärna varit här, jag också. Men att bo ute på landet är fan inte för mig. Jag hatar det, jag gör verkligen det. Ett halvår till. Det går fort, men inte fort nog. Men jag gör det bästa av det hela. Metoden är: Nörda ner mig totalt. Jag har inte råd att vara social, så jag läser och läser tills ögonen blöder och spelar hög musik för att blockera ut barnaskriken från mitt rum. Det är så jobbigt. Fan heller.
Men förhoppningsvis gör det mig till en mer bildad och bra människa.

Jag kommer att sakna familjen när jag åker, men guh, hellre se ungarna växa upp på avstånd (vilket jag kommer att göra), än sitta här mitt i barnfabriken och vissna. Jag vill hem nu.

71 dagar kvar tills jullovet.

Funderingar och ett rop: HJÄLP!

Det har hänt en del. Jag har börjat läsa igen, läser om Nikola Tesla, relativitetsteorin och Anna Karenina.

Pojkvännen var här över förra helgen, vi hade tre finfina dagar i Hamburg, med bagelfrukost i parken, mysmiddag på taket, vattenkonsert, stjärnor, dans och promenader. Läskigt romantiskt. Och bra timat. Jag var förkyld innan han kom, kärnfrisk medan han var här, och blev sjuk igen med en gång han åkte.
Det var måndag morgon, och jag hade fått ledigt hela måndagen. Jag sov av mig det sista av vodkashotsen från kvällen före i parken vi hade ätit baglar i, vaknade, grät som ett övergivet barn, tog mig samman, drack två koppar kaffe och gick till min första tysklektion på C2-nivå. Läraren heter Manfred Bonus, och jag skämtar inte. Han ser lite ut som Einstein, fast med skinnjacka. De andra i kursen har bott här länge, och jag känner mig duktig och stolt. Mitt diktatresultat i onsdags var bäst, tror jag, med bara nio fel. Hon bredvid mig hade 20.

Annars har jag jobbat hårt på att räkna ut min budget för resten av året, vilket är både kul (jag gillar matte) och fruktansvärt. Jag försöker få allt att gå ihop, men det är svåra saker. Jag ligger back redan innan det har börjat - aldrig ett bra tecken. Jag måste börja barnvakta mer och eventuellt ge upp min kanske huvudsakliga glädjekälla, trummandet. Det tar 45 Euro per månad, alltså ca 450 SEK. För de sista sex månaderna av mitt aupairuppehåll blir det sammanlagt 270 Euro.
De pengarna skulle innebära att jag kan slappna av lite finansiellt, då kan jag både ta körkort och köpa julklappar även om jag inte barnvaktar så mycket mer än jag redan gör. Men jag kan i vilket fall som helst inte gå ut mer. "Hejdå, försök till ett socialt liv".
Men grejen är att även om aupairlivet är helt okey, både kul och lärorikt, så sjunker jag in i en sorts halvdvala. Trummandet är i princip det enda som får mig att känna mig levande nu för tiden, och som gör att jag kan slappna av lite mentalt, förutom den enstaka cigaretten som fortfarande dyker upp (fast inte nu när jag är sjuk, så klart). Annars väntar jag mest på att det sista halvåret ska gå.
Ska jag verkligen ge upp något jag längtar efter varje vecka? Och kan det funka annars också? Kan någon hjälpa mig klura ut det här??

... tack.

Nicola Tesla 2

"I had a veritable mania for finishing whatever I began, which often got me into difficulties. On one occasion I started to read the works of Voltaire, when I learned, to my dismay that there were close to one hundred large volumes in small print which that monster had written while drinking seventy-two cups of black coffee per diem. It had to be done, but when I laid aside that last book I was very glad, and said, "Never more!""

Nicola Tesla 1

"The by far greater number of human beings are never aware of what is passing around and within them and millions fall victims of disease and die prematurely just on this account. The commonest, everyday occurrences appear to them mysterious and inexplicable. One may feel a sudden wave of sadness and rack his brain for an explanation, when he might have noticed that it was caused by a cloud cutting off the rays of the sun. He may see the image of a friend dear to him under conditions which he construes as very peculiar, when only shortly before he has passed him in the street or seen his photograph somewhere. When he loses a collar button, he fusses and swears for an hour, being unable to visualize his previous actions and locate the object directly. Deficient observation is merely a form of ignorance and responsible for the many morbid notions and foolish ideas prevailing."

*

Det finns så mycket fint här i världen och så få som är villiga och kapabla att uppskatta det.

När jag blir liten

Jag vill bli en gammal sjöbuse när jag blir gammal. Som har sett allt och gjort ännu mer. Med tatueringar av skepp och ankare på armarna, en whisky att dricka och en pipa att röka. En riktig karl. En riktig kvinna. I grunden är det samma sak.
Jag ska gå med käpp, oavsett om jag behöver det eller ej. Med den ska jag slå ungdomarna på benen när de går förbi.

De vet inte hur bra de har det.

Little people

Jag gissar på att det är en sådan grej som de allra flesta tänker egentligen, men när jag blir stor och får sådana där små personer att valla omkring (läs: barn), tänker jag inte låta dem terrorisera mig.

Mormodern i min gästfamilj berättade att anledningen till att de två stora au pairbarnen är så svårhanterliga är att de inte alls blev uppfostrade ordentligt i början. Sedan en dag fick gästpappan nog, läste en bok om barnuppfostran och började använda sig av metoderna i den. Och egentligen följer de alla reglerna ganska bra, föräldrarna. Så varför går det inte?

Nu börjar det minsta au pairbarnet (som fyller två i november) att trotsa, skrika, fakegråta och ha sig precis lika mycket som de andra två. Föräldrarna säger till de två stora att det är för att hon tar efter dem, vilket till viss del är sant. Men så finns det en faktor till. Mamman gosar sönder ungen. Flickebarnet har upptäckt att om hon skriker, av vilken grund det än må vara, blir hon buren och kramad och pussad på. Och hon utnyttjar det till max.
Hon gjorde aldrig så förut, och när det bara är vi två, sådär mellan 8 och 14 på dagarna, gör hon det bara ytterst sällan. Liksom som för att testa. Man ser i hennes ögon om hon gråter på riktigt eller inte. Hon må vara under två år gammal, men hon tittar uppmärksamt, kallt och beräknande för att se hur man reagerar i olika situationer. Hon är dessutom väldigt smärttålig (med sådana storasystrar vore annat konstigt), så även om hon slår sig brukar hon bara väldigt sällan gråta på riktigt. Hon är dessutom väldigt kommunikativ - hon förstår koncept som "du måste vänta lite" och "sedan" ganska bra. Men på sistone har hon börjat skrika ändå. Det är egentligen bara att låta henne hålla på en stund när hon gör så. Det kan låta hemskt, men man dör ju inte av att gråta lite.

En anledning till att mamman gosar sönder barnet är sorg. Det måste man ha förståelse för, även om det inte alls är bra. I perioder när mamman är väldigt ledsen och tänker mycket på sin far, använder hon lillbarnet som en sorts levande snuttefilt. Det är ganska jobbigt att se, jag vet precis vad som händer men har ingen auktoritet att säga "Stopp! Sluta! Du gör det bara värre!" Det är klart att det är viktigt att få mycket kärlek, men allt är giftigt i för höga doser.

Mamman är ju dessutom alltid stressad, dels av verkliga anledningar - som det tidskrävande chefjobbet, alla dessa barnaskrik, och så vidare - och dels av saker som egentligen inte spelar någon roll alls. Hon låter sig stressas upp extremt av saker som att ta ut grejer ur diskmaskinen, hänga upp tvätt... vad som helst. Det är klart att det tar lite tid, men jag ser inte det som ett stressmoment, snarare tvärtom. Man gör något så mekaniskt att hjärnan kan kopplas ur helt. Det är egentligen mer avslappnande än avslappning, eftersom man samtidigt får en känsla av att man gör något. Jag blir alltid lika förvånad över hennes tacksamhet när jag gör något sådant utanför jobbtiden. Och alltid lika ledsen å hennes vägnar.

Det är ingen hemlighet här att mina gästföräldrar har hanmat uppe i en livsstil de inte var beredda på, och som de inte kan ta sig ur. Man ser på dem att de bara väntar på att barnen ska bli stora och lämna dem i fred. Och jag förstår dem. Hur mycket jag än älskar den här familjen (för de är trots allt underbara, allihop), kommer det att vara fruktansvärt skönt att slippa bo med dem sedan. Folk frågar mig om barnen är snälla och söta eller hemska. Jag måste svara "både och".

Sju månader kvar and counting.

Den lilla rödvita koppen

Längst in i skåpet, tillsammans med en ful gammal mugg med katter på, står den lilla röda koppen. De står tätt bredvid varandra bakom ett par rader av de mest karaktärslösa koppar man kan tänka sig, beiga och avlånga, och en skvadron IKEA-koppar.
Jag har aldrig sett någon annan dricka ur den. Jag överväger ibland att fråga var den kommer ifrån, men det känns i grunden ganska onödigt. Vissa koppar är sådana - de har alltid varit där. För mig räcker det att veta att den finns där för mig när jag dricker mitt svarta kaffe (det är då både kaffe och kopp kommer till sin rätt). Det är då allt känns bra.
De andra i hushållet använder alltid de på håll ganska snygga, trendiga (gud vad jag hatar det ordet) IKEA-kopparna, som vi har i fyra olika mönster. Men det förstås - de dricker ju bara cappuccinos. Fjompigt kaffe kräver fjompiga koppar. Av de fyra är ett mönster nästan fint på riktigt, ett helt okey och två helt gräsliga.
Och längst bak i skåpet står den nästan fyrkantiga röda koppen med sin vita insida och ser stadig ut, som ´för att säga "jag var här långt före er och jag kommer att vara kvar långt efter att ni alla har krossats i tusentals små IKEA-skärvor. Mig lägger ingen i en platt kartong."
För den lilla röda koppen är inte att leka med. Men om man nu hade lekt med den och råkat tappa den i golvet, vore den ändå lika hel.
It's just that type of cup.

NU

Jag sitter och väntar mellan pass. Min au pairdag var idag 8.30-16.00, alltså en timme förskjuten. Men egentligen för lång ändå - fredagar ska ju mormorn komma tidigt och avlösa, men hon och mamman bråkar nu. Jag har jobbat för mycket den här veckan och kommer att göra det nästa vecka också. Men jag antar att det jämnar ut sig.

18.45 går jag bort till grannbarnen som behöver fösas i säng (med läsning, tandborsting och allt... guh). Där stannar jag tills sena natta, runt 00.00-00.30 kommer jag loss och får gå hem. De timmarna får jag 45 euro för. Det är inte alla timmar man får det, så det känns helt okey även om det är snäppet under den timlönen jag egentligen ska få.
Caroline, mamman till barnen jag vaktar, ser alltid till att jag har det så bekvämt som möjligt när jag är där, ställer fram mat och vin åt mig och har lovat mig att visa hur man använder kaffeapparaten idag innan de sticker. När barnen väl sover är det mer som att vara på spa än att jobba, och att man får betalt för det känns tidvis absurdt - så länge de håller sig sovande också.

Men pengamässigt går det helt okey nu. Jag kollar mitt konto fyra-fem gånger om dagen för att se om min jättesumma har kommit in än, den som är på väg och ska betala min körskola. Och Malin, som jag är skyldig 3000 sedan i våras. I själva verket gör det mig vansinnigt nervös att pengarna inte har kommit fram än, men de ska ju trots allt igenom norsk byråkrati innan de kommer till mitt svenska bankkonto. Inte så konstigt att de inte är där än, egentligen.
Jag skaffade en stor, svart bok med rutade ark som ska hjälpa mig hålla stenhård koll på mina finanser från och med nu. Och en mindre, röd bok som agerar bloggsubstitut till viss grad. En anledning till att jag slutade skriva så mycket på bloggen var just att jag inte känner att det jag vill skriva egentligen passar in här. Man måste akta vad man säger i och med att det är så otroligt offentligt som det faktiskt är. Dagböcker har jag aldrig fixat att ha, men det känns som om det var läge för det nu. Och den är så fin och röd!

Nästa steg är att jag ska börja träna igen. Jag har fått en gratiskupong för ett ställe - kruxet är att man egentligen måste vara över 21 (!) för att utnyttja kupongen, men det kan ju gå ändå. Provar imorgon. Fast det stället verkar suga i vilket fall som helst så jag letar nog reda på något annat. Jag tänkte prova pilates den här gången. Någon som råkar läsa det här som vet hur det är? Jag gillar ju inte yoga, men det känns som om pilates är lite mindre mentalt (och mer fysiskt) påfrestande.

Nu tänker jag sticka och bryta månadens lilla personliga rökförbud. Tschau!

i Malmö

I Malmö var det fint. Jag hann träffa de flesta jag verkligen ville träffa, badade, gick ut och dansade och firade min födelsedag flera gånger. Och tittade på biofilm och hyr-DVD. Och åt tårta.

Sista kvällen kom jag hem till ett kök fullt av vackra unga kvinnor som lagade sushi till en överraskningspicknick i Folkets Park. Hujedamig, vad man blir bortskämd! Då drack vi jordgubbsvin och rom & cola, och jag råkade få en nyckelpiga i munnen. Betyder det extra mycket tur eller är det bara till för att traumatisera?

Tack Malin, Sara, Fanny, Annica, Joel, Niklas, Erica, Marcus, Nina, Mamma och Aron, Fannys läskiga kompisar och vem jag nu kan tänkas ha glömt för en alldeles ypperlig vecka i Skåne. Good stuff.

Skrivet i onsdags

Nu har jag varit i Oslo i fem hektiska dagar. Det känns som mer. Det gör alltid det.
Mina två skandinaviska veckor har inneburit mer stress än jobbet någonsin gör. Men det är det värt. Jag sa hejdå till min lillebror för en halvtimme sedan och saknar honom redan. Han är en fin pojke. Smart, söt, hyperaktiv och omtänksam. Hans ritar allt bättre, gör fina lerfigurer och är på väg att bli en väldigt hygglig snubbe att umgås med. Fast han sover fortfarande med öppna ögon. Det är läskigt.

Vi åt pajer hemma hos honom och hans mamma idag. Det var andra gången jag var där sedan pappa och jag flyttade ut i 2003. Och det var helt OK. Jag tittade i ett fotoalbum Lullebrors mamma hade börjat göra. Hon har lagt in bilderna från ultraljudet när hon var gravid i tredje månaden, skrivit ett starkt censurerat referat ifrån födseln och lagt in bläckfotavtrycken hon gjorde av de småbabyfötterna. Tolvåriga jag dyker upp på en bild från sjukhuset. Som vanligt ser man inte så mycket - det långa, tjocka håret hänger i vägen för allt utom nässpetsen och pannan. Pappa sitter också där bredvid och ser ungefär 20 år yngre ut än han gör nu, sju år senare.

Konversationsnivån var ganska låg, vi pratade ett tag men broderns mamma verkade ganska oinresserad av att ha mig där egentligen, även om hon nämnde flera gånger att det var så fint att jag kunde komma. Fast så verkar hon ha varit ganska stressad på sistone också.

Nåväl. Det var hårt att åka ifrån Lullebror. Det var lite jobbigt att säga hejdå till pappa också, vi fick inte sett varandra så mycket. Men det kanske är bäst så egentligen. Eller?