Celerity Stix

Viktigt!

2010-11-14T08:04:00.000-08:00

Jag måste skriva det här nu, lägga till det för att eventuella läsare - och jag själv - ska förstå helhetsbilden här. Jag trivs finfint i Oslo just nu. En dag då jag träffar pappa, lillebror och Kristin, eller en kväll med vernissage och konstnärsmiddag, det är liksom det som ska behövas. Sedan känner jag mig nästan OK. Tills alla åker igen.

Precis som när Lerkot åkte, då mådde jag helt OK resten av dagen men så fort jag vaknade morgonen efter så var det kört. Sällskapssjuk doesn't cover it, det här är ett beroende som övergår både nikotin och koffein.

Samtidigt vill jag ju verkligen inte hitta nya människor. Jag är egentligen rätt asocial nu. Jag behöver folk men orkar inte ha med dem att göra. Inte de flesta i alla fall. Men allt det här är bara en manöver för att undvika skoluppgifterna, det börjar bli krisigt med tid. Ska titta på det nu.

wtf

2010-11-11T01:02:00.000-08:00

Gör jag det här med vilje? Missar föreläsningar, missar tid att läsa, missar allting, bara så jag får ge upp?

Jag förstår inte. Jag klarar inte av att vakna, jag sitter och drar mig för att gå ut, jag kommer för sent. Just nu tänker jag egentligen a bussen ner till stan och sätta mig på Teddy's - det är bara att inse att 750-sidorsboken i ljudteori inte läser sig själv.

Hur fixar jag det här? Dagens föreläsning var viktig, en uppgift som jag inte kan göra rätt nu för att det involverade andra människor och en soundwalk på campus.

Fedja är i Oslo. Jag tror att det är helt okey, att jag inte bryr mig om det något vidare egentligen, men jag vill inte träffa honom. Han ändrar sitt beteende så starkt efter hur han tror att det ska vara och jag vet inte om jag fixar något så awkward som det han måste tro är passande om han träffar mig nu. Blä. Jag vet inte vad jag skulle säga heller, jag vill inte att han ska veta hur jag har det nu och vill nog inte veta hur han har det utöver det jag redan vet. Så att säga.

Men det var ett helt irrelevant sidospår. Poängen är ju att jag måste göra något. Hur gör man saker? Var är motivationen? Jag ligger bara bakom med allt hela tiden och tror egentligen inte att jag har användning för de kurserna jag går. Är det då rätt av mig att sitta här och snylta på min far tills CSN kanske ger mig pengar? Och om de nu gör det, vad gör jag då om jag inte blir godkänd?

Fan, jag har inga pengar på mobilen. Det innebär att jag inte kan ringa de samtalen jag behöver ringa idag innan jag går ut. Har missat ett par andra saker också. Jag måste ut, fort. Men allt känns så jävla poänglöst när man är själv. I stället för att göra det jag ska slutar det med att jag snabbar upp tiden genom att bli långsammare, gör allt sakta så jag slipper tänka. Det finns inte en smula av produktivitet i mig om jag inte har ett socialt liv. Trots att jag nyss hade besök i en vecka och trots att hela helgen kommer att vara fylld av familjeaktiviteter och fest. JUST NU är jag ensam, JUST NU måste jag gå ut till ingenting och ikväll kommer jag hem till ingenting. Slik går nu dagan. I Lund var det lättare, även om jag inte pluggade så mycket som jag borde ha gjort. Då VILLE jag ju faktiskt till skolan och träffa Tias, och jag VILLE ut och sätta mig så jag kunde träffa folk på kafé sedan. Och jag ville hem, för där var Malin.

Allt det här vore mycket lättare att hantera om jag kunde ha ett mål, om jag visste vad som hade varit bättre. Jag kommer bara på en hel del saker jag inte vill. Om jag hade vetat vad jag ville så kunde jag börja jobba för att ta mig dit, eller jag kunde se ljuset i slutet på 2010 och vada igenom träsket bit för bit. Det kan jag inte nu. Jag sitter fast. Ingen frälsning i sikte och inga vidare dygder heller. Var är initiativförmågan jag var så stolt över? Den sociala nyfikenheten? INTELLIGENSEN, för bövelen? Gone with the wind.

Det blåser ute, det gör det. Jättemycket. Och är svinkallt. Fötterna och händerna domnar bort och jag har ingen man här som kan värma dem nu. Det är mest det jag vill ha dem till, trots allt. Säger vi.

Miserabilia

2010-11-10T11:08:00.000-08:00

Vanligtvis gnäller jag en hel del men vill egentligen inte ha något sagt med det. Men det här är inte okey, jag mår inte bra. Jag gör ingenting av det jag borde göra, jag har kommit bort från stigen. Sidospåret blir längre och längre och jag minns knappt vart jag var på väg längre, i den mån jag över huvud taget har vetat det. Ville jag bli ett sorgligt litet knytte i en värld full av stora, läskiga hemuler? Nej. Jag ville bli... bäst. Jag ville bo i en värld full av andra människor jag tycker om, jag ville ha fester och göra folk glada, hjälpa till, bli uppskattad, vara duktig på saker. Jag får inte nu. Jag sitter fast i ett jävla bajsträsk ute i vildmarken. Oslo, kallas det, en förbannad skitstad som jag egentligen inte ens ville flytta till. "Men det är nog en bra idé" - nej, det var det inte. Man ska lyssna på det man vet. Jag vet att Oslo inte är för mig. Tredje gången gilt, aldrig igen?

Det känns som misslyckande på misslyckande på misslyckande, hela tiden. Särskilt det senaste året har varit äckligt dåligt. Jag vill tillbaka till punkt A. Laga skadan och prova igen. Jag är borttappad nu, känner mig som en vante i stormen - eller som om en vante har blåst in i mitt huvud och skymmer delar av hjärnan så jag glömmer vem jag är. Som Simba. Hör mig bröla av ångest.

Vad vill jag? Hur fan ska man kunna veta det? Jag definierar mig efter andra, jag vill bara hjälpa, leda, vara fin och bra och duktig. Som en hund. Voff. Jag hämtar din pinne om du kliar mig på magen.

Nu ska jag avbryta för att ta en stärkande cigarett innan jag går in i husets smutsiga badrum och tar en ofrivilligt kall dusch. Men å andra sidan har jag inte gjort mig förtjänt av något bättre. Voff.

+. -.

2010-03-18T05:03:00.000-07:00

Jag svettas och tänker på äventyr. Dricker mitt kaffe, skjuter upp disken och den eventuella utflykten till vinden för att överlägga var jag står och vart jag vill.

Det jag ville har muterats långsamt och smärtsamt, jag vet inte hur jag ska hantera det men börjar, efter en månads time-out, klara av att hantera saker igen över huvud taget. Det går nog, snart.

Det känns som om det kan bli en bra början, trots allt.

Cigg e digg?

2009-11-07T10:37:00.000-08:00

Jag har upptäckt en ny trend i min bekanstkapskrets, och i bloggar jag läser och så. En småsjuk förtjusning för cigaretter. Folk som skickar facebookmeddelanden till varandra där de, med en sorts skamsen upprymdhet (som en tioåring som har snattat ett jenkatuggummi och känner sig nervöst lycklig resten av dagen) pratar om att de ska röka många cigaretter när de ses.
Det är lite kul, och lite, lite pinsamt.

Jag röker självklart oftare än jag hade tänkt att jag skulle. Det blir ju så, det vet ju alla. Men det spelar ingen roll alls i Tyskland om man själv röker eller inte - om man går på kafé eller klubb eller vad som helst, så kommer man att behöva duscha och tvätta alla kläder man har haft på sig snabbt som attan efteråt. De har ju inte rökförbud.
Men vem bryr sig egentligen? Förresten hjälper det mot mensvärk, så jag är ursäktad, ibland åtminstone.

Äh, sailorbruden är i alla fall fin

2009-10-19T11:44:00.001-07:00

Jag vet att min blogg inte är kul längre, om den nu någonsin var det. Förlåt. Jag vet inte ens om någon läser längre (alla slutade kommentera ungefär samtidigt) men jag klarar inte helt att ta bort bloggen heller. Jag tror det mest är för att jag är så förtjust i min layout.
Jag har en massa historier att berätta egentligen, men har kommit fram till att det här inte är forumet, i alla fall inte nu. Och filosofiska insikter har jag så sällan just nu. Nåväl. En video? Ja.

Nu

2009-10-09T04:45:00.000-07:00

Jag läser om minnestekniker och hjärnans uppbyggnad. Funderar över drömkontroll och vad det ska vara bra för, men sover bättre sedan jag började försöka.

Vill inte vara i Tyskland längre. Det är så tråkigt och tysk kultur, och språket för den delen, intresserar mig inte särskilt mycket. Vad fan ska jag kunna det för egentligen? Jag lånade hem franskböcker igår, från biblioteket. Det är ju nästa steg.
Tillsammans med dem lånade jag en hög med tysk grammatik, tyska uttryck och rättskrivning, och övningsböcker inför språkdiplomet jag ska skaffa i vår. Provet kostar för övrigt antingen 300 euro eller 350 euro, beroende på om jag gör det lättare eller det svårare testet. Förhoppningsvis och inte osannolikt fixar jag det svårare. Jag lånade hem en massa CD-skivor också, och en bok om hjärnan och en om fotografins historia. Fast jag har fortfarande inte läst klart böckerna från förra rundan, eller den före det. Men jag jobbar på det.

I tyskan är jag en av de bästa, roligt nog. Fast det är inte så kul ändå, för om man råkar sitta bredvid sydamerikanska Caroline, till exempel, så måste man sitta och förklara allting för henne hela tiden. Hon i sig är jättetrevlig, men det blir tråkigt att inte kunna diskutera, kvinnan skriver ju bara av mina svar. Samma med flera andra. Jag blir faktiskt lite bestört av det hela. Att folk inte skäms! De har ju varit i Tyskland hur länge som helst! Jag ser det som en stolthetsfråga att lära mig skiten så fort som möjligt, det känns konstigt att andra bara struntar i det. De bor ju dessutom här permanent.

Äh. Jag hade ju egentligen gärna varit här, jag också. Men att bo ute på landet är fan inte för mig. Jag hatar det, jag gör verkligen det. Ett halvår till. Det går fort, men inte fort nog. Men jag gör det bästa av det hela. Metoden är: Nörda ner mig totalt. Jag har inte råd att vara social, så jag läser och läser tills ögonen blöder och spelar hög musik för att blockera ut barnaskriken från mitt rum. Det är så jobbigt. Fan heller.
Men förhoppningsvis gör det mig till en mer bildad och bra människa.

Jag kommer att sakna familjen när jag åker, men guh, hellre se ungarna växa upp på avstånd (vilket jag kommer att göra), än sitta här mitt i barnfabriken och vissna. Jag vill hem nu.

71 dagar kvar tills jullovet.

Funderingar och ett rop: HJÄLP!

2009-09-27T08:35:00.000-07:00

Det har hänt en del. Jag har börjat läsa igen, läser om Nikola Tesla, relativitetsteorin och Anna Karenina.

Pojkvännen var här över förra helgen, vi hade tre finfina dagar i Hamburg, med bagelfrukost i parken, mysmiddag på taket, vattenkonsert, stjärnor, dans och promenader. Läskigt romantiskt. Och bra timat. Jag var förkyld innan han kom, kärnfrisk medan han var här, och blev sjuk igen med en gång han åkte.
Det var måndag morgon, och jag hade fått ledigt hela måndagen. Jag sov av mig det sista av vodkashotsen från kvällen före i parken vi hade ätit baglar i, vaknade, grät som ett övergivet barn, tog mig samman, drack två koppar kaffe och gick till min första tysklektion på C2-nivå. Läraren heter Manfred Bonus, och jag skämtar inte. Han ser lite ut som Einstein, fast med skinnjacka. De andra i kursen har bott här länge, och jag känner mig duktig och stolt. Mitt diktatresultat i onsdags var bäst, tror jag, med bara nio fel. Hon bredvid mig hade 20.

Annars har jag jobbat hårt på att räkna ut min budget för resten av året, vilket är både kul (jag gillar matte) och fruktansvärt. Jag försöker få allt att gå ihop, men det är svåra saker. Jag ligger back redan innan det har börjat - aldrig ett bra tecken. Jag måste börja barnvakta mer och eventuellt ge upp min kanske huvudsakliga glädjekälla, trummandet. Det tar 45 Euro per månad, alltså ca 450 SEK. För de sista sex månaderna av mitt aupairuppehåll blir det sammanlagt 270 Euro.
De pengarna skulle innebära att jag kan slappna av lite finansiellt, då kan jag både ta körkort och köpa julklappar även om jag inte barnvaktar så mycket mer än jag redan gör. Men jag kan i vilket fall som helst inte gå ut mer. "Hejdå, försök till ett socialt liv".
Men grejen är att även om aupairlivet är helt okey, både kul och lärorikt, så sjunker jag in i en sorts halvdvala. Trummandet är i princip det enda som får mig att känna mig levande nu för tiden, och som gör att jag kan slappna av lite mentalt, förutom den enstaka cigaretten som fortfarande dyker upp (fast inte nu när jag är sjuk, så klart). Annars väntar jag mest på att det sista halvåret ska gå.
Ska jag verkligen ge upp något jag längtar efter varje vecka? Och kan det funka annars också? Kan någon hjälpa mig klura ut det här??

... tack.

Nicola Tesla 2

2009-09-13T05:20:00.001-07:00

"I had a veritable mania for finishing whatever I began, which often got me into difficulties. On one occasion I started to read the works of Voltaire, when I learned, to my dismay that there were close to one hundred large volumes in small print which that monster had written while drinking seventy-two cups of black coffee per diem. It had to be done, but when I laid aside that last book I was very glad, and said, "Never more!""

Nicola Tesla 1

2009-09-13T05:20:00.000-07:00

"The by far greater number of human beings are never aware of what is passing around and within them and millions fall victims of disease and die prematurely just on this account. The commonest, everyday occurrences appear to them mysterious and inexplicable. One may feel a sudden wave of sadness and rack his brain for an explanation, when he might have noticed that it was caused by a cloud cutting off the rays of the sun. He may see the image of a friend dear to him under conditions which he construes as very peculiar, when only shortly before he has passed him in the street or seen his photograph somewhere. When he loses a collar button, he fusses and swears for an hour, being unable to visualize his previous actions and locate the object directly. Deficient observation is merely a form of ignorance and responsible for the many morbid notions and foolish ideas prevailing."

*

2009-08-30T05:39:00.000-07:00

Det finns så mycket fint här i världen och så få som är villiga och kapabla att uppskatta det.

När jag blir liten

2009-08-30T03:48:00.001-07:00

Jag vill bli en gammal sjöbuse när jag blir gammal. Som har sett allt och gjort ännu mer. Med tatueringar av skepp och ankare på armarna, en whisky att dricka och en pipa att röka. En riktig karl. En riktig kvinna. I grunden är det samma sak.
Jag ska gå med käpp, oavsett om jag behöver det eller ej. Med den ska jag slå ungdomarna på benen när de går förbi.

De vet inte hur bra de har det.

Little people

2009-08-30T03:48:00.000-07:00

Jag gissar på att det är en sådan grej som de allra flesta tänker egentligen, men när jag blir stor och får sådana där små personer att valla omkring (läs: barn), tänker jag inte låta dem terrorisera mig.

Mormodern i min gästfamilj berättade att anledningen till att de två stora au pairbarnen är så svårhanterliga är att de inte alls blev uppfostrade ordentligt i början. Sedan en dag fick gästpappan nog, läste en bok om barnuppfostran och började använda sig av metoderna i den. Och egentligen följer de alla reglerna ganska bra, föräldrarna. Så varför går det inte?

Nu börjar det minsta au pairbarnet (som fyller två i november) att trotsa, skrika, fakegråta och ha sig precis lika mycket som de andra två. Föräldrarna säger till de två stora att det är för att hon tar efter dem, vilket till viss del är sant. Men så finns det en faktor till. Mamman gosar sönder ungen. Flickebarnet har upptäckt att om hon skriker, av vilken grund det än må vara, blir hon buren och kramad och pussad på. Och hon utnyttjar det till max.
Hon gjorde aldrig så förut, och när det bara är vi två, sådär mellan 8 och 14 på dagarna, gör hon det bara ytterst sällan. Liksom som för att testa. Man ser i hennes ögon om hon gråter på riktigt eller inte. Hon må vara under två år gammal, men hon tittar uppmärksamt, kallt och beräknande för att se hur man reagerar i olika situationer. Hon är dessutom väldigt smärttålig (med sådana storasystrar vore annat konstigt), så även om hon slår sig brukar hon bara väldigt sällan gråta på riktigt. Hon är dessutom väldigt kommunikativ - hon förstår koncept som "du måste vänta lite" och "sedan" ganska bra. Men på sistone har hon börjat skrika ändå. Det är egentligen bara att låta henne hålla på en stund när hon gör så. Det kan låta hemskt, men man dör ju inte av att gråta lite.

En anledning till att mamman gosar sönder barnet är sorg. Det måste man ha förståelse för, även om det inte alls är bra. I perioder när mamman är väldigt ledsen och tänker mycket på sin far, använder hon lillbarnet som en sorts levande snuttefilt. Det är ganska jobbigt att se, jag vet precis vad som händer men har ingen auktoritet att säga "Stopp! Sluta! Du gör det bara värre!" Det är klart att det är viktigt att få mycket kärlek, men allt är giftigt i för höga doser.

Mamman är ju dessutom alltid stressad, dels av verkliga anledningar - som det tidskrävande chefjobbet, alla dessa barnaskrik, och så vidare - och dels av saker som egentligen inte spelar någon roll alls. Hon låter sig stressas upp extremt av saker som att ta ut grejer ur diskmaskinen, hänga upp tvätt... vad som helst. Det är klart att det tar lite tid, men jag ser inte det som ett stressmoment, snarare tvärtom. Man gör något så mekaniskt att hjärnan kan kopplas ur helt. Det är egentligen mer avslappnande än avslappning, eftersom man samtidigt får en känsla av att man gör något. Jag blir alltid lika förvånad över hennes tacksamhet när jag gör något sådant utanför jobbtiden. Och alltid lika ledsen å hennes vägnar.

Det är ingen hemlighet här att mina gästföräldrar har hanmat uppe i en livsstil de inte var beredda på, och som de inte kan ta sig ur. Man ser på dem att de bara väntar på att barnen ska bli stora och lämna dem i fred. Och jag förstår dem. Hur mycket jag än älskar den här familjen (för de är trots allt underbara, allihop), kommer det att vara fruktansvärt skönt att slippa bo med dem sedan. Folk frågar mig om barnen är snälla och söta eller hemska. Jag måste svara "både och".

Sju månader kvar and counting.

Den lilla rödvita koppen

2009-08-20T03:01:00.000-07:00

Längst in i skåpet, tillsammans med en ful gammal mugg med katter på, står den lilla röda koppen. De står tätt bredvid varandra bakom ett par rader av de mest karaktärslösa koppar man kan tänka sig, beiga och avlånga, och en skvadron IKEA-koppar.
Jag har aldrig sett någon annan dricka ur den. Jag överväger ibland att fråga var den kommer ifrån, men det känns i grunden ganska onödigt. Vissa koppar är sådana - de har alltid varit där. För mig räcker det att veta att den finns där för mig när jag dricker mitt svarta kaffe (det är då både kaffe och kopp kommer till sin rätt). Det är då allt känns bra.
De andra i hushållet använder alltid de på håll ganska snygga, trendiga (gud vad jag hatar det ordet) IKEA-kopparna, som vi har i fyra olika mönster. Men det förstås - de dricker ju bara cappuccinos. Fjompigt kaffe kräver fjompiga koppar. Av de fyra är ett mönster nästan fint på riktigt, ett helt okey och två helt gräsliga.
Och längst bak i skåpet står den nästan fyrkantiga röda koppen med sin vita insida och ser stadig ut, som ´för att säga "jag var här långt före er och jag kommer att vara kvar långt efter att ni alla har krossats i tusentals små IKEA-skärvor. Mig lägger ingen i en platt kartong."
För den lilla röda koppen är inte att leka med. Men om man nu hade lekt med den och råkat tappa den i golvet, vore den ändå lika hel.
It's just that type of cup.

NU

2009-08-14T07:19:00.001-07:00

Jag sitter och väntar mellan pass. Min au pairdag var idag 8.30-16.00, alltså en timme förskjuten. Men egentligen för lång ändå - fredagar ska ju mormorn komma tidigt och avlösa, men hon och mamman bråkar nu. Jag har jobbat för mycket den här veckan och kommer att göra det nästa vecka också. Men jag antar att det jämnar ut sig.

18.45 går jag bort till grannbarnen som behöver fösas i säng (med läsning, tandborsting och allt... guh). Där stannar jag tills sena natta, runt 00.00-00.30 kommer jag loss och får gå hem. De timmarna får jag 45 euro för. Det är inte alla timmar man får det, så det känns helt okey även om det är snäppet under den timlönen jag egentligen ska få.
Caroline, mamman till barnen jag vaktar, ser alltid till att jag har det så bekvämt som möjligt när jag är där, ställer fram mat och vin åt mig och har lovat mig att visa hur man använder kaffeapparaten idag innan de sticker. När barnen väl sover är det mer som att vara på spa än att jobba, och att man får betalt för det känns tidvis absurdt - så länge de håller sig sovande också.

Men pengamässigt går det helt okey nu. Jag kollar mitt konto fyra-fem gånger om dagen för att se om min jättesumma har kommit in än, den som är på väg och ska betala min körskola. Och Malin, som jag är skyldig 3000 sedan i våras. I själva verket gör det mig vansinnigt nervös att pengarna inte har kommit fram än, men de ska ju trots allt igenom norsk byråkrati innan de kommer till mitt svenska bankkonto. Inte så konstigt att de inte är där än, egentligen.
Jag skaffade en stor, svart bok med rutade ark som ska hjälpa mig hålla stenhård koll på mina finanser från och med nu. Och en mindre, röd bok som agerar bloggsubstitut till viss grad. En anledning till att jag slutade skriva så mycket på bloggen var just att jag inte känner att det jag vill skriva egentligen passar in här. Man måste akta vad man säger i och med att det är så otroligt offentligt som det faktiskt är. Dagböcker har jag aldrig fixat att ha, men det känns som om det var läge för det nu. Och den är så fin och röd!

Nästa steg är att jag ska börja träna igen. Jag har fått en gratiskupong för ett ställe - kruxet är att man egentligen måste vara över 21 (!) för att utnyttja kupongen, men det kan ju gå ändå. Provar imorgon. Fast det stället verkar suga i vilket fall som helst så jag letar nog reda på något annat. Jag tänkte prova pilates den här gången. Någon som råkar läsa det här som vet hur det är? Jag gillar ju inte yoga, men det känns som om pilates är lite mindre mentalt (och mer fysiskt) påfrestande.

Nu tänker jag sticka och bryta månadens lilla personliga rökförbud. Tschau!

i Malmö

2009-08-10T02:28:00.000-07:00

I Malmö var det fint. Jag hann träffa de flesta jag verkligen ville träffa, badade, gick ut och dansade och firade min födelsedag flera gånger. Och tittade på biofilm och hyr-DVD. Och åt tårta.

Sista kvällen kom jag hem till ett kök fullt av vackra unga kvinnor som lagade sushi till en överraskningspicknick i Folkets Park. Hujedamig, vad man blir bortskämd! Då drack vi jordgubbsvin och rom & cola, och jag råkade få en nyckelpiga i munnen. Betyder det extra mycket tur eller är det bara till för att traumatisera?

Tack Malin, Sara, Fanny, Annica, Joel, Niklas, Erica, Marcus, Nina, Mamma och Aron, Fannys läskiga kompisar och vem jag nu kan tänkas ha glömt för en alldeles ypperlig vecka i Skåne. Good stuff.

Skrivet i onsdags

2009-08-09T04:30:00.000-07:00

Nu har jag varit i Oslo i fem hektiska dagar. Det känns som mer. Det gör alltid det.
Mina två skandinaviska veckor har inneburit mer stress än jobbet någonsin gör. Men det är det värt. Jag sa hejdå till min lillebror för en halvtimme sedan och saknar honom redan. Han är en fin pojke. Smart, söt, hyperaktiv och omtänksam. Hans ritar allt bättre, gör fina lerfigurer och är på väg att bli en väldigt hygglig snubbe att umgås med. Fast han sover fortfarande med öppna ögon. Det är läskigt.

Vi åt pajer hemma hos honom och hans mamma idag. Det var andra gången jag var där sedan pappa och jag flyttade ut i 2003. Och det var helt OK. Jag tittade i ett fotoalbum Lullebrors mamma hade börjat göra. Hon har lagt in bilderna från ultraljudet när hon var gravid i tredje månaden, skrivit ett starkt censurerat referat ifrån födseln och lagt in bläckfotavtrycken hon gjorde av de småbabyfötterna. Tolvåriga jag dyker upp på en bild från sjukhuset. Som vanligt ser man inte så mycket - det långa, tjocka håret hänger i vägen för allt utom nässpetsen och pannan. Pappa sitter också där bredvid och ser ungefär 20 år yngre ut än han gör nu, sju år senare.

Konversationsnivån var ganska låg, vi pratade ett tag men broderns mamma verkade ganska oinresserad av att ha mig där egentligen, även om hon nämnde flera gånger att det var så fint att jag kunde komma. Fast så verkar hon ha varit ganska stressad på sistone också.

Nåväl. Det var hårt att åka ifrån Lullebror. Det var lite jobbigt att säga hejdå till pappa också, vi fick inte sett varandra så mycket. Men det kanske är bäst så egentligen. Eller?

19

2009-07-26T16:47:00.000-07:00

Dt här är mitt sista dygn som tonåring. Det känns bra.

Det känns bra för att är ett bekräftande av att jag är inne på ett nytt kapitel i livet. Det känns bra för att jag slipper be mamma köpa ut när jag ska ha fest eller så. Och det känns bra för att man slipper skämmas. Jag är precis lika gammal nu som jag är om 23 timmar egentligen, men det låter bättre, snyggare, vuxnare. Och jag har faktiskt vuxit en cm på sistone. Har jag upptäckt.

Nu blir man vuxen. Hurra!

Malmö life, dag 1

2009-07-24T08:53:00.000-07:00

Det har varit en ganska misslyckad första dag.

Jag skulle vara så flitig, folkbokföra mig i Sverige, köpa linser, kanske gå till doktorn.

Men jag får inte folkbokföra mig i Sverige om jag inte bor här. Go figure.

Linserna kostade 600 spänn mer än de hade lovat över telefonen. There goes my budget.

Doktorn blir inte av, men än en gång har jag sprungit runt utan förband på foten, så det kommer antagligen att behövas förr eller senare.

Visst ja, jag har ju varit en sådan dålig bloggerska: Ett av ledbanden i min fot är trasigt efter att Stalin tacklade mig på sin studentfest i juni. Upptäckte jag för ett par veckor sedan, när jag gick till doktorn. Men så är man ju så smart att man går utan förband, lyfter en massa barn och simmar och cyklar och har sig ändå.

Sedan gick jag på fönstershoppingrunda och försökte dränka dagens ständiga huvudvärk i en - hör och häpna - trippelcappuccino med vaniljsmak. Det funkade inte.

Dagens internetupptäckter omfattar dessutom bland annat att min bästa kompis i Hamburg ska flytta hem till Brasilien tre dagar efter att jag kommer dit efter semestern. Dämn it.

(Men jag har andra kompisar nu också. Typ. Eller kontakter, snarare. Sådana vänner som inte är särskilt nära, men som kan skaffa billigare biljetter till konserter och så.)

Och så har jag chattat med min pojkvän. Det händer inte så ofta. Vi kom fram till att han inte möter mig vid bussen, utan att jag tar mig hem till Judith, duschar och gör mig fin, och sedan ses vi och tar en drink. Det känns bäst så, med tanke på hur ful man var sist vi sågs. Jag har numera en frisyr, någorlunda bra hy, mer muskler och mindre fett än sist. Hurra!

Men nu vankas Möllevångsfestivalbesök med trevliga prickar som Annica, Fäni och Stalin. Om jag hittar dem. Ujujuj.

Das Boot

2009-07-24T03:15:00.000-07:00

Farfadern är en gammal sjöbuse. I fiskarskjorta och solbränd hy styr han sin båt. Jag också. Jag styr båten. De två äldre au pairbarnen och deras kusin (som delar namn med min morfar) äter, äter och äter. Sedan går de och skiter. Sedan äter de lite till.

Segelbåten är under attack. Ett vansinnigt antal flugor som sr precis ut som svenska getingar men som är mycket trögare och inte sticks, sätter sig överallt.

Vattnet glittrar. Det börjar regna.

Deutsch

2009-07-24T03:12:00.000-07:00

Jag kämpar med min tyska. Det är svårt, den slår till med grammatiska klurigheter hela tiden. Men det är OK. Jag kämpar, men jag vinner. Problemet ligger i att det blir svårare att hålla i sär språken, eller svårare att byta, ju fler man kan. Känner jag. Men det går bra. Jättebra.

niotillfems senaste inlägg är fint!

2009-06-22T12:58:00.000-07:00

http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.10200655

Opa ist tot - ett långt avsked

2009-06-22T03:07:00.000-07:00

Jag fick ett SMS på vägen hem från... hem.
Nej, tillåt mig att börja om: På väg till Hamburg från Malmö fick jag ett SMS från min gästmamma. "Min far är dödssjuk. Bara så du vet om det."
Vi visste alla att det verkligen inte stod rätt till med Opa R, och han hade nyligen varit igenom ett par operationer. Men nu var alltså slutet nära.

I onsdags dog han. Läkarna hade tagit bort syretillförseln utan att fråga. Opa R hade haft prostatacancer som hade spridit sig till hela skelettet sedan 2005 utan att berätta det för någon, varken fru, dotter eller bror. Men slutligen dog han på grund av en blodpropp i hjärnan. So it goes.

Jag hann träffa Opa R några gånger innan jag åkte på semester, och pratade ganska länge med honom. Han var min favorit bland gästföräldrarnas föräldrar, en väldigt trevlig man. Det sista han sa till mig, något förutspående, var att "plötsligt är man gammal och då går allting sönder. Man är alltid sjuk på något sätt."

Barnens reaktioner var... förutsägbara. Pappan tog upp det när vi och barnen satt vid middagsbordet samma eftermiddag. Mamman var iväg och förberedde begravningen tillsammans med mormodern. Becka frågade lite försiktigt om vad det innebär att morfadern är död. Jill frågade huruvida mamman och mormodern skulle gråta när de kom hem, och hur mycket, och sade att då går hon iväg och säger inte hej när de kommer.
Sedan gick vi ifrån bordet.
Becka, 5, började gråta och ville till sin morfar.
Jill, snart 7, frågade om vi kunde gå och läsa en bok. Jag suckade och sa ja, det kan vi. Sedan sade hon: "Varför gråter Becka?"
Pappan: "För att hon har förstått vad som har hänt"
Jill: "Vad då? Vad har hänt?"
Jag tog Jill åt sidan och pekade på fotot på hennes morfar som hänger på väggen.
Aupaireleste: "Där är din morfar, eller hur?"
Jill: "Ja, men varför-"
Aupaireleste: "... och han kommer aldrig tillbaka igen. Ni kan inte träffa honom mer. Därför gråter Becka."
Jill, lite tystare: "Kan vi gå och läsa nu?"
Hon tog min hand och vi gick upp för trapporna, hon hämtade en bok och vi satte oss i Beckas säng och läste. Halvvägs igenom boken kom Becka och grät vidare. Pappan hade lovat att titta på foton på Opa R med henne, och Jill flydde snabbt in i sitt rum där vi läste vidare.

Begravningsdagen var lång. Vi körde i två timmar (bilkö) till kyrkogården. Begravningsgudstjänsten tog en timme. Pastorn hade nästan svart, lockigt hår och skägg och en väldigt behaglig stämma. Men han hade fått uppdraget lite väl kort tid i förväg och stakade sig ibland. Talet var lite dåligt skrivet också. Ella jollrade högt hela tiden, skrek att hon ville ha äpple och fick det också. Becka och Jill vände sig konstant om på bänken och spanade efter folk de kände.
Ganska många grät, även folk jag inte tyckte skulle göra det. Som min gästfarfar, gästfarmor och gästfaster till exempel. Jag övervägde att följa deras exempel, men kände inte att jag hade något att gråta för. Rolf var trevlig. Jag tyckte om honom. Nu är han borta men ligger ändå i en låda där borta och det är helt OK.

Sedan började jag tänka vidare till att Opa R var min gästmammas pappa. Att jag har en pappa och en mamma, som båda två teoretiskt sett skulle kunna dö när som helst. Vad jag skulle göra då. Vad jag vill att folk ska göra när jag dör. Då grät jag nästan. Men inte helt. Det skulle kännas så falskt och fel att gråta för andra, levande människor på en begravning. Förresten skulle det verka lite underligt, kan man tycka. Någons dotters au pair som har träffat mannen i fråga en handfull gånger gråter påhans begravning. Nejnej. Skärpning.

Vi sjöng några urkassa tyska psalmer från sextiotalet och sedan var det slut. Vi gick ut i ösregnet och ställde oss i kö. Kastade blommor på Opa Rolf. Och jord. Jag ställde mig sedan med min gästpappas familj och väntade - och råkade hamna på kondolenslinjen. Alla kom och skakade hand med en och grät. Det var lite jobbigt men jag satsade på "gör som alla andra-metoden", det verkade funka.

Sedan var vi plötsligt inne på ett kafé av något slag, eller en gästgivaregård eller något. Där fanns det små mackor och kakor och kaffe. Och människor. Många människor. Som kände varandra och ville prata, länge. Länge. Länge.

Jag åt en liten macka med rå köttfärs och lök. Sedan drack jag lite kaffe. Sedan kom det soppa, med pyttesmå köttbullar i. Det kändes lite osmakligt att äta kött på en begravning. Somehow. Men det var gott. Sedan en bit äppelkaka som var jättegod! Och mer kaffe. Och mer kaffe. Sedan lämnade alla bordet och jag stannade kvar ett tag. Drack mer kaffe. Smakade på de andra kakorna som fanns och tyckte att de var äckliga. Bad om vatten. Drack mer kaffe. Blev ropad till ett bord och pratade lite sporadiskt med folk, och mellan varven drack jag mer kaffe och vatten och käkade en äppelkakbit till.
Hörde mitt namn nämnas då och då när mamman och mormodern gick igenom min gästfamiljs au pairhistorik för olika människor vid olika bord. Pratade med min gästmammas bästa kompis som lovade att hänga med mig i Hamburg någon gång.

Till slut åkte vi hem. Det tog en och en halv timme till. Allt som allt var vi borta mellan 11.00 och 20.30.

Farväl Opa Rolf. Du fick i alla fall en veckas uppmärksamhet innan Wacko Jacko stal showen.

När jag var yngre sa jag:

2009-06-16T13:02:00.000-07:00

Jag skulle aldrig ha på mig stringtrosor.
Jag skulle aldrig använda tamponger.
Jag skulle aldrig börja dricka kaffe.
Jag skulle aldrig äta svamp.
Jag skulle aldrig vara fin.
Jag skulle aldrig röka en enda cigarett.
Jag skulle aldrig festa.
Jag skulle aldrig...

Skånesemester: Tis-ons-tors

2009-06-15T11:30:00.000-07:00

Malin och jag sov tills ganska sent. Halv sex ungefär. Sedan vet jag inte riktigt. Vi pratade väl, facebookade och åt frukost. Men hon kändes så avlägsen. Sedan skulle hon på sin kompis Malins student. Hon kom iväg ganska sent till den, och kom snabbt hem igen. Där hade hushållet utökats med två av mina mostrar och två av kusinerna - jag tyckte att det var fint. Lite pladdrigt så klart, men det får man ta ;) Hus ska vara fyllda med folk.
Malin och jag hade tänkt ta en nattpromenad med det blev inte av. Vi pratade och skrattade i stället. Och somnade, framför allt.

På onsdagen sprang vi omkring i staden med Majamoster, Anettemoster, Kusin Linnea och Kusin Christina. Jag och Malin gick hem efter en liten stund, och på kvällen åt vi pizza allihop, och drack vin. Mamma var sur, men alla skrattade åt henne. Man får ju välja lägligare tillfällen att fläta håret, för helskike!

Jag försökte få Malin att stanna. Hon kändes fortfarande avlägsen och SMSade med Lerk hela tiden. Det var konstigt att se dem tillsammans på studenten och jag, alltid lika ego, tyckte att det var jobbigt att Malin skulle åka till honom nu när jag bara var där i en vecka. Det är ju bara henne jag har saknat hela tiden - ska hon sticka iväg då?

Så vi tittade på Sopranos och sedan åkte hon och jag chattade med Tias.

Dagen efter skulle vi ha spexreunion. Jag hade föreslagit torsdagen eftersom alla velade hela tiden och folk inte kunde komma. Det sista jag såg på facebookdiskussionen var att en hel del folk hade sagt "Ja!" till torsdagen, och jag och Charlie hade kommit överens om att ses vid Mejeriet innan, så han hittade. Så vad fan händer?
Jag tog avsked av mostrarna och kusinerna, lovade att hälsa på när jag kan (men vet att jag inte kan på ganska länge, även om jag vill), köpte en Baristachoklad i Malins termoskopp och tog med den på bussen till Lund, samtidigt som jag försökte klura ut lite saker som har plågat mig på sistone.
Jag kom fram, träffade av en händelse Nina, vi sade att vi var fina och hon gick. Charlie kom inte. Malin gjorde dock så småningom det, och vi gick in i parken för att se om vi hittade spexmänniskorna. Vi hittade Tias. Ingen annan. Sedan kom Sosso. Då var vi fyra. Malin pratade med Oscar och Amin som hade stuckit iväg när de inte hittade någon.
Sedan träffade vi Daria på vägen - hon hade precis kommit från London och skulle äta sushi. Vi väntade lite medan Malin förolämpade Amins moder via SMS (utan att han visste vem det var). Sedan kom hans lillebror med en cykelpump och en blick som sade "DÖ". Sedan dök Amin själv upp, missförståndet uppklarades och vi stack till Wickmanska och åt toast.

Anledningar att få hemlängtan och tycka illa om au pairlivet

2009-05-22T02:57:00.000-07:00

1: Tyska är jobbigt. Jävligt jobbigt. Att ha det i skolan var okey, men när man måste använda alla de satans reglerna automatiskt när man pratar är det hemskt.

2: Människor kan också vara jobbiga. Man måste umgås med en massa folk som man inte har något gemensamt med alls, och som man hade haft tillräckligt svårt att prata med UTAN alla språkliga svårigheter.

3: I Sverige är jag jag och tilltalas med du. I Tyskland är jag fortfarande jag, men jag tilltalas omväxlande med du och med Sie. Och förväntas göra detsamma. När man missar blir folk småsura ibland, för att de tycker att man är oartig. Just det här är en stor världsbildsomsättning som är svårare att få till än man skulle tro.

4: Vett och etikett. Tyskar följer bordsetiketten från forna århundraden som vore de lag. Jag blir nervös, råkar spilla grejer för att jag är rädd för att göra fel - vilket så klart är ännu pinsammare än att man missar hålla båda händerna på bordet när man äter.

5: Kramlösheten. Jag får kramar av barnen ibland, särskilt den lilla. Men det hela känns inte särskilt känslomässigt givande, för hela min vistelse här går ut på att jag är utbytbar. Disposable swede. Ingen här tycker om mig särskilt mycket, även om jag i familjen uppskattas för det jag gör och för att jag är flexibel. Jag jobbar mer än jag skulle ibland, och hjälper till när jag har ledigt också. Och jag är jättenöjd med familjen men känner mig ändå halvutstött. Naturligtvis.
Jag och min kompis här uppskattar varandra för att vi delar en del intressen, men så tighta blir vi nog aldrig, trots allt.

6: Sysslolösheten. Jag har mycket tid men lite att använda den på. Egentligen finns det så mycket jag vill göra, men det slutar alltid med att jag sitter på Facebook i flera timmar. Eller eventuellt åker iväg på cykelrundor, men det har inte hänt så ofta på sistone.
Annars blir det borgerliga familjemiddagar och liknande. Det är i grunden trevligt, jag gillar storfamiljen också. Det är bara det att det ibland är ganska ansträngande.

7: Oro. Jag ser inte hur min familj och mina vänner har det, och blir ängstlig som en gammal tant.

8: Maten. Till och med kakorna här är tråkiga. Bara korven är (för mig som normalt sett inte äter korv) förvånansvärt god. Jag lagar mat själv ibland också, men det pallar man ju inte hur ofta som helst.

9: Det här huset har många regler. Jag blir helt trött i huvudet av allt jag måste tänka på. Det hänger så klart ihop med att husfadern byggde huset själv, och därmed har ett osunt förhållande till sitt hus och saker som kan skada det. Och att det är ett ekologiskt hållbart hus gör inte saken bättre. Bara källsorteringen är ju tillräckligt för att driva en till vansinne - massa fack och lådor i olika rum.

10: Mongo? Folk pratar med en som vore man allvarligt mentalt handikappad. Det händer att de talar överdrivet långsamt samtidigt som de improvisionsteckenspråkar. Jag dör.

11: VOLYMEN!!! Särskilt de här barnen skriker bara hela tiden. De stora barnen, alltså, den lilla är fortfarande relativt lugn trots stundande början till trots.

Hamburger?

2009-05-17T13:39:00.000-07:00

På sistone har jag skaffat en kompis, Matheus. Han går samma tyskkurs som mig och är en söt liten brasilienare som tycker om foto och design och försöker komma in på universitetet i Hamburg. Han tycker samma musik som mig, men är lite mer... uppdaterad, vilket inte är så konstigt med tanke på att jag inte har en mp3-spelare, inte har ljud på datorn och inte hittar några radiokanaler på CD-spelaren i mitt rum.

I fredags var vi på brasilianskt party där folk dansade i roliga kostymer och Matheus moster eller faster (vet inte vilket) dansade halverotiskt med en mjuk, life-sized mandocka. Jag drack en fjuttig capirinha och åt något gott och brasilianskt, sedan blev vi hemkörda av moster/fasterns ryska dansstudent, som dansade med bilen på vägen till musiken vi lyssnade på (vilket var lite småläskigt).

Natten till söndag var "Die lange Nacht der Museen in Hamburg" (Typ den långa museumnatten), och då åkte vi in igen, både på lördagkvällen (armed with a shitload of coffee) och sedan söndagkvällen också, eftersom vi hade missat grejer och inträdesbiljetterna gällde då också. Det var kul så in i helvete, men man blev ju dödstrött i benen. Mer info följer eventuellt senare. Eventuellt på en ny blogg nära dig.

Sedan, på söndagen, tittade vi på och i tidningar i en bokaffär på stationen. Det visar sig att Jack White har ett nytt band TILL, tillsammans med den andre Jack i The Raconteurs, en Queen of the Stone Age och bruden som sjunger i The Kills. The Dead Weather. Nåväl, både The Raconteurs och Queens of the Stone Age har jag sett live, men The Kills har jag aldrig hört talas om förut. Men det måste ju vara bra om Jack White tycker om det, tänkte jag. Det visar sig naturligtvis att Matheus har alla deras skivor + liveframträdanden på sin iPod. Så klart. Pojken är en skattgruva.
And what do you know? I LOVE IT!
Han ska bränna skivor åt mig, Matheus, no doubt about it.

Jag åt förresten min första hamburgare i Hamburg tidigt, tidigt söndag morgon. Det kändes rätt.

Frooom Hamburg to Berlin...

2009-05-17T12:54:00.000-07:00

Alltså, jag var i Berlin med Judith förra veckan. Jag kan (mirakulöst nog!) ramsa upp allt jag drack på den resan, men det skulle ta upp alldeles för mycket plats. Men tro mig, det var mycket och det var gott, så det så.
Vad gjorde vi mer? Vi åt god storbrunch på balkongen till lägenheten Judith lånade. En författarlägenhet i Kreuzberg. Judith tog foton på mig när jag skrattade iförd en flanellskjorta jag hittade i lägenheten (och egentligen ville sno med mig).
Vi gick ut och letade reda på Annie Leibowitz utställning på C/O Berlin (då hade jag mina saker i en väska som jag faktiskt snodde med mig sedan), och väl där blev jag väldigt positivt överraskad - Annie Leibowitz har tagit några av mina favoritbilder, som den här av the White Stripes, vilket jag inte visste. Från en alldels ypperlig punkt i dörröppningen mellan två rum kunde jag se både det fotot och ett på en halvnaken Scarlett Johanson SAMTIDIGT - kan du föreställa dig min lycka??

Vi var inne på en seccond handbutik som var särskilt inriktad på skor. Jag hittade några fina, men de satt som tur var ganska dåligt. De snyggaste, tuttifruttisandaletterna, var helt för små men det hindrar mig inte från att drömma om dem... Judith provade latexstövlar, det var också ganska kul.

Vi hittade även en fin bar - Respectbar - där ägarinnan är väldigt trevlig, men dock lite för gärna marknadsför en rad kärleksdrycker från Brasilien som "inte innehåller några droger, inte är olagliga, MEN..."
Men låt er inte avskräckas: Om ni åker till Berlin är det ett fint tips. Respectbar i Kreuzberg.

Over and out

Pretty in pink

2009-05-01T02:58:00.000-07:00

I början när jag kom hit kritiserade jag öppet det rosa. Flickornas kläder är till 65 % rosa, deras rum är rosa, allt är rosa, rosa, rrrooooossaaaaa. ROSA. Eventuellt lila, ibland.
Sedan upptäckte jag den stolthet, det nöje mamman får utav det hela. Tre små flickor = tre små dockor. Hon fixar omsorgsfullt håret på dem varje morgon, tar sin tid med just det trots att det innebär ett till stressmoment. Och det är ju till stor del hon som har införskaffat allt detta rosa. Man skulle inte tro det av att titta på henne, eller prata med henne. Hon ser inte ut som en rosaälskande människa. Inte heller som en mamma, egentligen, men det gör ju inte min heller.

Egentligen tycker jag om både rosa och glitter, när det är tillräckligt kitschigt. Och starkt. Men allt det här bleka, mesiga blir för mycket. Usch. Jag börjar tänka att pojkar är mycket roligare, men alla blir ju det de uppfostras till att vara. Egentligen tvivlar jag starkt på att mellanflickan här, till exempel, passar så fint i dessa flickigheter. Hon är för vild. Mamman skaffar vita och rosa leggings till henne, men de är totalt nedfläckade efter bara någon timme.
Äldsta flickan påstår att rosa är en babyfärg, att hennes favoritfärg i själva verket är gult... men... det finns ingenting gult i hennes rum. Det finns ingenting gult i hennes garderob. Allt är rosa.

DN hade nyligen en liten reportageserie om det här med barns könsidentiteter och liknande. Jag rekommenderar den till alla intresserade, för det står en del fina saker i den. Det bästa citatet är så klart: "Batman behöver inte bara jaga skurkar utan kan också steka fladdermuspannkakor och ta hand om batmanbebisar."

Skämda ägg

2009-05-01T01:25:00.001-07:00

Tänk er att en liten flicka fyller år. Hon får presenter. Saker hon inte behöver, men har önskat sig. Nya objekt till samlingen. Hennes rum är redan överfyllt. Hon ler flitigt, falskt, kallt mot kameran medan hon visar upp sina nya ägodelar. Sedan kastar hon dem åt sidan, öppnar ett nytt paket. Och ett till. Och ett till. Det sista visar sig innehålla dockan Anabell.
Man tänker åh nej, åh nej.

Barnets ansiktsuttryck förvrids i en form av aggressiv förtjusning. Hon vrålar åt dockan - fortfarande med lika uppspärrade ögon, fortfarande visar hon tänderna men man vet inte om det är ett leende längre, det påminner mest om ett djur som morrar innan attack - "ANABELL, DU MUSST JETZT SCHLAFEN GEHEN!!"

Dockan är en babydocka. En elektronisk babydocka. Som gurglar, som "sover", som mekaniskt sakta vrider huvudet efter den som pratar. Man väntar bara på att huvudet ska snurra hela vägen runt, runt, runt...
Anabell ligger under en kort period uppe på skåpet och gurglar glatt för sig själv så systrarna inte kan leka med "henne" medan den nya femåringen springer och tvättar bort nutellaklägg från fingrar och ansikte.

Alltså, jag tänker...

2009-05-01T01:18:00.000-07:00

Jag vill ju skriva. Egentligen. Hela tiden. Varför blir det inte så?
Ska jag göra det till mitt yrke? Ska jag kombinera detta yrke med ett annat yrke? Det verkar såtråkigt att ha som jobb att sitta och skriva. Eller det beror ju på, men jag vill få springa runt och göra spännande forskning eller bestämma något på högre nivå.

Men vaddå, ska jag bara blogga tills kreativiteten verkligen får ett utlopp - det händer liksom inte så ofta nu - och hoppas på en dräglig tillvaro på annat håll? Det får ju inte bli tråkigt heller. Och inte dåligt betalt. Och konstnär, nejnej. Inte jag, inte.

Ack, frågor, frågor. Men det känns som om man klurar ut grejer på allvar nu. Eller inte nu, men snart. Utveckling. Evolution. Mutation? Morfning? Jag jobbar på det. De två första, i alla fall.

släpbyxbakar

2009-04-20T14:02:00.000-07:00

På vägen hem idag gick vi en kort stund bakom en ung man med väldigt låga jeans. Jag hörde Becka och Jill tissla och tassla om det, så jag visade dem att det kunde jag också - och förklarade varför han hade det. Jill och jag gick runt med våra byxor lite väl långt nede en stund (Becka hade kjol). Vi skrattade och tramsade en bra stund. Jill ansåg att vi skulle gå så resten av dagen. Och inte bara så, utan även dra ned byxorna helt till anklarna. Klä av oss underbyxorna också. Jag gör det om du gör det, liksom.
Jag sa att nä, vi träffar ju er pappa om en liten stund. Vad skulle han säga då?
Jill och Becka: Han skulle bara skratta!
Jag förklarade att pappan är min chef, och att det vore ju lite jobbigt att visa rumpan för chefen.
Jill: Varför då?
Jag: Man vill ju att ens chef ska ha respekt för en. Förstår du det?
Jill: Ja.

End of conversation.

För övrigt var vi i djurparken igår. Jag matade en giraff. Det visar sig att giraffer har långa, grålila tungor och egentligen mest ser ut som deformerade hästar. Som svajar i vinden.
Vi såg en massa andra skumma djur också, och Jill och Becka red på kameler. Många av djuren går ganska fritt. Fast inte pinnsvinen, som var förvånansvärt söta. Vacker park var det också.

Jag är i enormt behov av massage men hoppas att jag sover bort detta någorlunda. Fast jag har träningsvärk också, vet inte vad som är vad.
Svintrött. Bajsinlägg. Men jag skyller på det. Trötthet.

Barnen

2009-04-18T12:58:00.000-07:00

Jill är sex år gammal. Hon går snoffsigt, jäktande. Hon vickar på sin knappt existerande rumpa när hon går och jag hatar henne lite varje gång hon går framför mig. När man leker med henne är hon rolig. Hon tycker om när man läser för henne och kryper upp i ens knä när man minst anar det. Hon är alltid lika övertygad om att hon är önskad. Hon är en liten diva. Hon sätter upp små musikaler med sina systrar och gråter för småsaker vid precis fel tillfällen.

Becka är fyra. Hon har knallrött hår och fräknar och är besatt av Pippi Långstrump. Hon hänger med på Jills upptåg, upp till en viss punkt. För sina egna upptåg finns det ingen punkt, inget slut, inget svar när man säger nej. Hon vill också vara ett skolbarn och bär med glädje systerns ryggsäck för att folk ska tro att hon är det. Hon älskar Elli och vill mest av allt underhålla henne - ibland på farliga sätt som leder till att Elli blir skadad. Jill gör detsamma, men inte i lika hög grad. Inte lika farliga saker heller, mer allmän vårdslöshet. Där Becka totalt flippar ut är Jill mer intresserad av att verka vuxen.

Elli är ett och ett halvt. Hon är bara söt. Mot sin mamma kan hon vara ett litet monster, hon också, men med mig fungerar det jättebra. Vi dansar och chillar större delen av dagarna, förutom den biten som går åt att vakta henne från sina systrars dumheter. Hon tycker om att säga alla sina varianter på mitt namn i olika tonlägen efter varandra och att peka på saker. Och kex. Och muesli. Och mackor. Och äpplen. Och bananer. Och så vidare.

Jag är så löjlig ibland.

2009-04-18T12:34:00.000-07:00

Först undvek jag pappan i familjen på en generell "jag känner inte dig"-basis. Sedan började vi prata och han är jättecool och trevlig, verkligen ingenting att klaga på. Han gör ingenting fel. Absolut inte.
Sedan, när jag slutade undvika honom i allmänhet började det bli lite... jobbigt. När mamman är där är det helt okey, men så fort pappan och jag är i samma rum utan henne, särskilt när vi är ensamma, slås jag av tanken att jag inkräktar på mammans territorium. Vi har absolut ingen sexuell spänning mellan oss, jag och familjefadern, men jag minns att folk brukar kunna uppfatta mig som mer... intresserad än jag egentligen är. Och jag får en känsla av att just det faktum att jag har det i huvudet får mig att göra lite småklumpiga saker ibland. Sådana saker som får en att se ut som en blyg, förälskad tonårstjej med tandställning, fast utan tandställningen.
Det finns även en sorts "hej, jag viker dina kalsonger"-aspekt av det hela också.

Och allt detta kan självfallet leta till jobbiga situationer i framtiden. Jag ser inte fram emot det.

Nää, mamma...

2009-04-13T03:09:00.001-07:00

... då får du vänta tills juni, när jag kommer hem en sväng. Jag önskar dig lycka till med det och slår vad om att du kommer att slänga självdisciplinen i ett hörn någonstans under ett vredesutbrott inom kort. Fast kanske inte.

Fint att du har facebook, mor! Men du behöver ta några quiz så vi kan jämföra resultat. Jag är ytterst nyfiken på vilken glass du är, vad du borde arbeta som och vilken FRIENDS-karaktär som skulle dejta dig. Puss.

en finfin dag

2009-04-12T06:08:00.000-07:00

Solen skiner och världen är full av barnaskratt, fjärilar och humlor.

Jag går upp senare än vanligt, för det är helg. Äter frukost medan flickebarnen har en väldigt utdragen dansshow. Påminns starkt om när Rashida, hennes lillasyster och jag skulle dansa till Spice Girls. Det finns nog på film.

Dricker kaffe och skriver uppsats, snart klar. Snart. Kunde ha varit klar för flera månader sedan, men nej. Nu snart.

Äter middag med mamman och lillungen. De andra är ute. Maten är mosig och söt, som nästan alltid. Tänker att jag ska nog börja slänga ihop megasatsningar av MIN mat, lägga i små söta tupperwarelådor och äta hela veckan. Middag intages ju normalt sett själv här, för det äter man klockan tolv.

Skriver vidare. Fattar ganska minimala mängder av den viktigaste delen av uppgiften och blir trött i huvudet. Gör en massa quiz på facebook.

Klockan är tio över fem. Jag tar mammans cykel och sticker iväg för att prova cykelvägen till språkskolan, kolla hur lång tid det tar och om vägen känns bra.

Jag cyklar längs en ganska stor väg, med många bilar. Första biten är cykelvägen väldigt bra, där har jag cyklat en gång förut också. Sysselsätter mig med att öva på att inte hålla fast i styret men sedan blir cykelvägen väldigt gropig och då vågar jag inte längre.

Hela au pairen studsar. Jag tänker att jag borde ha tagit en annan BH på mig och att nästa gång provar jag en annan väg.

Folk tittar på mig. Kanske är det för att jag studsar, kanske är det för att de tycker att jag borde frysa där jag cyklar i solskenet i min lilla blå klänning, kanske är det för att de tycker att jag är finnig och har fult hår, vilket förvisso är sant. Jag väljer att tro att det är för att jag är så jävla snygg. Det blir bäst så.

Stannar ett par gånger och är osäker men hittar relativt snabbt fram till skolan. Det tog ungefär 40 minuter. Vänder och åker tillbaka. Tänker att det vore fint med en cigarett. En enda. Jag har egentligen tänkt det ganska länge, typ en vecka, så jag ger vika min regel om att inte köpa sådana dumheter, och går in på en bensinmack.

Frågar kassörskan (en kraftig ung kvinna med tatueringar och lila ferdinandpiercing) om hon kan rekommendera något. Hon verkar ganska förtjust över detta, ger mig ett paket och jag betalar, har precis lagom mycket löspengar. Kommer på att jag behöver en tändare också, och hon blinkar åt mig och ger mig en. Jag cyklar vidare.

Stannar och tänder en cigarett på vägen. Njuter av kombon nikokick + friluft. Känner mig skyldig när jag cyklar förbi ett barn. Sedan tar den slut, cigaretten, och jag dricker mycket vatten och tar ett tuggummi. Tänker "blä" och på drömmen jag hade natten före om att jag skrev på min blogg att jag hade rökt och att mamman min kommenterade det när vi pratade på telefon. Vilket ganska sannolikt kommer att hända.

Det hoppar lika mycket på vägen tillbaka. Men fint är det. Grönt. Jag tar djupa andetag och smakar på alla dofter - raps, hästskit, en enstaka syrén... Tänker att livet är ganska fint och att jag nog är en friluftsmänniska innerst inne. Tänker mig ett liv där jag cyklar mycket oftare och på att jag kommer nog att slita ut stackars tyska mammans cykel i år.

Cyklar ännu mer utan att hålla i mig. Tänker på att det finns en enhjulingsförening i området. Tänker på cirkusskolan och att det vore fint att börja igen, nu när man är mindre envis och fattar att det är bra att anstränga sig.

Kommer hem. Pappan och flickorna går till påskfesten hos grannarna. Jag går in, viker tvätt, och går sedan också dit.

Det är fullt med folk där. Jag pratar mest med en trevlig engelska- och geografilärarinna som skrattar precis som sin pojkvän, och även med värdens far, som påminner mig om min egen geografilärare. Håkan i mitt hjärta.

Jag känner mig lite lost men äter korv och stockbrot - bröd som man grillar över öppen eld på en pinne - med mod och god appetit och tittar på de kinesiska mini-varmluftsballongerna som skickas iväg ut i världen. Flickebarnen plågar de tre hundarna som fått följa med till festen. Sedan ska de sova.

Blir smått lullig framåt slutet, på vitvin och rom & cola. Tänker att det har varit en finfin dag och att jag nog vill sova snart. Familjefadern kommer då fram till mig och säger att han tänkte gå hem. Jag följer tacksamt med på hans lilla avskedsrunda till alla festdeltagarna och sedan går vi alla 20 steg tillbaka hem, där familjemodern fortfarande är i fullt styr med påskförberedelserna. Jag pratar lite med henne, dricker te. Säger godnatt. Somnar till Norah Jones på den lilla CD-spelaren i mitt rum medan jag skriver totalt oförståeliga anteckningar i mitt lilla block.

PS: Jag röker inte. Jag gör inte det. Men det har hänt, på balen och hos söte pojken. Och ibland har man en bild av hur världen ska vara i ett särskilt ögonblick, och då måste allt stämma med den bilden för att inte frustrationen ska ta över känslan av finhet. Nu slipper man tänka på det mer.

Jag har inga kompisar som jag kan visa den här för men jag vill ha den

2009-04-08T11:53:00.000-07:00

http://www.topshop.com/webapp/wcs/stores/servlet/ProductDisplay?beginIndex=0&viewAllFlag=&catalogId=19551&storeId=12556&categoryId=151405&parent_category_rn=42344&productId=1147813&langId=-1

Gut vs Schlecht

2009-04-04T12:44:00.001-07:00

+++++++++++++++++++++++++++++++
1: Man bor bra här. Skön säng, dator, fint hus i idylliskt område.
2: Det finns massvis av mumsig ekomat i kylen - och lika mycket choklad i skafferiet!
3: Föräldrarna är sjukt coola och trevliga.
4: Jag har nya skor! Hade glömt hur skönt det är!
5: Tyskkursen äger.
6: Jag har en massa röda saker i mitt rum ^^
7: Det finns fin musik att lyssna på. Inte så mycket, i alla fall inte här nere, men en del.
8: Hypergulliga Elli.
9: Jag har gått ned mina belgiska extrakilon.
10: Folk är trevliga! Alla hälsar på varandra!
11: Jag lär mig hur mycket som helst. Hela tiden :)

OCH

------------------------------

1: Jag packade uruselt när jag skulle hit. Nu är det varmt och jag har nästan bara vinterkläder.
2: Ansträngande arbete.
3: Jag har inte börjat träna än.
4: ... så min hållning är typ som en banan och jag får ont i ryggen av all svankning.
5: Jag känner inte att jag har något att säga till om. Barnen är s.k. "busfrön" och ljuger och skiter i det jag säger. Det är inte så illa nu, men det känns som om det kommer att bli det.
6: Det är svårt att inte kunna säga exakt det man menar utan att behöva kolla i ordboken eller säga det på engelska.
7: Mitt hår. Det är för kort :(
8: Mina finnar. De är för många :(
9: Mina pengar. De är för få! :(
10: Jag har dåligt med socialt umgänge här, än så länge i alla fall. Om ett par veckor eller så är det au pairträff. Kanske man kan hitta ett par (åtminstone temporära) kompisar då. Om inte... well... :(
11: Jag har ingen kamera!!! :(

Tyskakursen

2009-04-04T12:34:00.000-07:00

I tisdags skulle jag på min första tysklektion. Jag skulle prova på C1-nivån men visste inte vilket rum jag skulle till. Frågade vaktmästarn på skolan. Han sa "Ööööh... Där är lärarinnan! Hon med den svarta väskan!" Jag tackade och följde efter den ena svarthandväskade kvinnan (det var två eller tre stycken där) och gick för att prata med henne i klassrummet.
Jag berättade att jag skulle prova C1-nivån idag, men att jag antagligen egentligen är på B2-nivå. Hon sade "Det här är B2-nivån!" Det här till historien att B2 var totalt proppfull. Det sade hon också. Men hon släppte ändå in mig. Tihi!

Klassen är jättetrevlig! Lärarinnan är fantastisk, väldigt teatralsk och energisk. Och jag hade rätt. Det är precis min nivå. Jag hade sådan otrolig tur att jag knappt kan tro det :D

Fast det här var ju sista veckan innan påsk, så nu följer två veckor utan skola, och en av dessa även utan Jill och Becka, som ska iväg någonstans. Phew.

Saker jag har lärt mig som au pair i Hamburg, del 1:

2009-04-04T12:26:00.000-07:00

* Små flickor är små kvinnor. Och små kvinnor är jobbiga.
* All pasta kallas "nudeln" i Tyskland.
* Det finns ungefär dubbelt så många barn under tio som det finns andra i Ta-stedt.
* Det går inte att ha ledigt om man inte sticker ut ur Ta-stedt. Det är bara en massa barn överallt, och alla vet vem man är och vill leka eller behöver passas så de inte blir överkörda.

Hamburg, del 3: Gääääääääääääsp!

2009-04-04T11:33:00.000-07:00

I natt sov jag ungefär tretton timmar. Anledningen till detta är självklart att au pairandet är fruktansvärt ansträngande. För enkelhetens skull omnämner jag nu barnen till Jill (6), Becka (4, snart 5) och Elli(14 mnd). Det stämmer nästan.
Till att börja med är de mer bortskämda än man skulle tro vid första anblick. De vet nämligen precis vad som är okey och vad som inte är det, men de har ingen känsla för att andra vill annat än det de vill, och ingen förståelse för att om man ska vara försiktig med småbarn, särskilt om man redan har fått dem att gråta för att något gör ont...
Bella är mestadels helt okey när bara jag är där, men härmar snabbt efter sina systrar och kräver ständigt uppmärksamhet från alla närvarande - men bara när andra familjemedlemmar är där.
Becka är tvärtemot söt när alla andra är där, men ett monster när man är själv. När Jill är där trycker hon alltid ned Becka, som då lätt blir förbisedd. Men de är egentligen ganska nära vänner, tror jag. Jill å sin sida ljuger en hel del - vilket även Becka, och till viss del också Elli, gör. Jag tror inte att de menar illa egentligen. Men de förstår inte. Och det är det enda Modern och Fadern har förbisett i uppfostrandet av de tre. För annars är de väldigt medvetna, väldigt strikt åtsagda om de gör fel (även i ritandet av linjer i 6-åringens skolböcker...) och så vidare.
Föräldrarna tycker jag annars enormt mycket om.

Nu de senaste två-tre dagarna har varit särskilt ansträngande. Torsdagens händelser följer kort härunder:
6.30: Vakna, duscha.

7.00: Frukost.

7.30: Till skola med Jill, dagis med Becka, med Elli i vagnen och grannbarn (+ en mamma).

Sedan en stund då Becka leker med Elli på dagiset (och råkar göra Elli illa... vilket händer minst en gång varje dag, oftast är det Jill som tar i för hårt). Sedan in i vagnen med Elli, vi sticker hem där Modern fortfarande är, mat och barnet sover en stund, sedan är jag lite sen men...

Innan 14: Hämtar snabbt Becka från dagis. Hon spelar kort och vill inte gå. Vi går. Hon är snäll. Kommer till Jills fritids, där vi hämtar Jill och hennes väninna Hanna. Jill och Hanna hämtar sina saker, kommer ut och jag börjar lasta alla grejer på barnvagnen (med Elli). Jill börjar ta av sig skorna, samtidigt som hon frågar om de får gå barfota till dansen. Det är en väldigt varm dag.
Nej säger jag.
Jo, säger Jill och fortsätter.
Nej, säger jag. Becka och Hanna börjar ta av sig.
Jag säger: Nej, på med skorna!
Till slut kompromissar vi. Barfota i skorna. Vi börjar bli sena. Barnen tar lång tid på sig och jag börjar bli stressad. Becka har kjol på sig. Ska hon vara barfota i skorna måste hon ta av sig strumpbyxorna. Uppgivet tillåter jag detta, och sedan följer en lång ombytesstund till. Vi går. Saktare än jag hade velat, men vi går.

14.40: 10 minuter sena. Dans för Becka, Jill och Hanna. Jag och Elli går omkring lite, mest utomhus. Elli äter lite fruktpurée medan vi sitter ute med några andra vuxna. Hon är sjukligt söt. Allt är fint och idylliskt en liten stund.

15.30: Ugh. Ungarna springer ut, jag väntar medan de byter om, leker mer med Elli. Det är balettklädda småjäntor överallt. Gah! Jill babblar om att ta hem en av dem. En av tvillingarna. Jag säger att de ska ringa hem och fråga. Mitt i alltihop kommer Becka trippande ut från toan och viskar något. Hon ser förtvivlad ut och jag hör knappt vad hon säger. Så fattar jag. Hon har bajsat på sig. OK. Man märker på henne att hon tycker att det är hur förnedrande som helst, vi fixar det - men hon måste gå runt utan trosor i strumpbyxorna och klagar en del i början. Sedan dröjer det ett tag innan vi tar oss bort från skolgården - Lilla Dita leker att Elli och Becka är hennes barn och tar barnvagnen en liten stund, medan jag och två mammor står och väntar på Jill och en annan flicka som springer omkring och leker och vägrar komma.

16.15: Hemma. Skita i de sju flickebarnen som hittar på hyss i trädgården. Fixa ihop grejer, äta lite ute på den soliga terassen och sedan sticka till språkkursen.

18.30: Tyskakursen! Skitkul! :D

20.00: Hem igen. Pratar med några kursare på väg till tunnelbannan, sedan buss, sedan
hemma. Äta. Prata med Modern och Fadern. Facebook. SÖMN (tills 06.30)

Kort och gott: En väldigt utmattande dag. Men sedan ett par dagar tillbakahar jag nya bekväma svarta standardskor (det var ganska många hål i de gamla)och även idag gjordes lite shopping: Ny svart standardkofta, vitt finlinne och solglasögon (jag blir snart rynkig av allt kisande, vilket vore lite pinsamt, kan man tycka).
Och idag fick jag kursböckerna till tyskan, som jag jobbar hårt på. Jag märker att min hjärna börjar bli lite överarbetad, men jag förstår alltmer och tror att jag pratar bättre också.

Nästa vecka börjar Modern arbeta igen... and then I'll be on my own. Önska mig lycka till!

Hamburg, del 2: Integration

2009-03-29T03:32:00.000-07:00

Nu har jag då varit i - eller snarare strax utanför - Hamburg i ett par dagar. Den övervägande känslan är en av exrtem nöjdhet. Familjemodern är hur cool som helst och alltid lika lugn med flickorna. Familjefadern är också jättetrevlig och har ett häftigt yrke som kriminalare som bekämpar maffia n shit. 6-åringen verkar fast inställd på att vara min vän och hjälpa mig, även om hon också är totallurig och prövar alla gränser som finns. 4-åringen är mer avvaktande, men verkar också absolut vänligt inställd. 1,4-åringen är hypergullig men kommer att bli inte så lite svårare att hantera. Men jag tror att det går bra.
Familjen äter mest ekologiskt och ganska nyttigt - plus choklad i moderns fall! - och källsorterar, bor i ett lagomstort, fint hus där allt känns mycket pedagogiskt och bra. I området bor hur många andra småbarnsfamiljer som helst - och de flesta barnen är flickor. Det är ganska överväldigande många småjäntor, för att vara helt ärlig.

Vad gäller språket så lär jag mig hela tiden. Jag förstår redan (efter fyra dagar!)mycket mer än när jag kom, och på tisdag ska jag prova på en lektion på C1-nivå-tyska. Är det alldeles för svårt provar jag A2 (men det vet jag redan är för lätt) och sista utvägen är att börja på en kurs inne i själva Hamburg.

Igår var modern och jag på kurs i första hjälpen för småbarn i Hamburg. Där var det två andra au pairs också, men mest av allt folk som jobbar med barn eller har barn som är med i något av F-services program. Den ende mannen var en amerikan med världens djupaste basröst som pratade tyska med totalamerikanskt uttal. De andra två au pairerna verkade trevliga, men den ena (som klibrade sig fast vid mig som häftmassa med en gång) lite väl sällskapssjuk. Hon kommer från Latinamerika och har hand om ett halvmexikanskt spädbarn som hon ska prata spanska med. Utanför en liten stad utanför Hamburg, där det inte finns några andra au pairs. Vi kanske ska ses, men jag vet inte om jag är så hypp på det egentligen. Hon verkade ganska obotligt tråkig.

Nåväl, nu vill jag inte sitta vid datorn längre! Oh, och ett service announcement: Jag kommer av någon anledning inte åt Hotmail här, facebooka om det är någe.

Hamburg del 1: På flyget från Bryssel

2009-03-29T03:17:00.000-07:00

Så här i förväg kan mina känslor bäst beskrivas med orden nervös, förväntansfull, lite rädd, kanske, men inte så mycket, och kissnödig som fan. Och törstig. Vilda tankar om en kombinationslösning av de två sista dyker upp i mitt inre, men nej. Jag skulle sannolikt kastas av flyget. Sedan är man lite bakis också, och sov ungefär två-tre timmar i natt men det kan inte hjälpas. Barnen får bara nöja sig med en zombie-au pair idag, det blir bättre imorgon.

Familjemodern och den yngsta flickan på 1,4 år har lovat att hämta mig på flygplatsen. Det känns tryggt i och med att det är henne´(modern) jag har haft kontakt med tidigare.
Jag är så sjukt nervös!!!
Illamående också, och jag vet inte om det beror på stress, hunger, nervositet eller det hemska kaffet jag hällde i mig på tågstationen i Bryssel. Det var där söte pojken lämnade mig. Han var lite tyst men det var fint. Som avsked ska vara, liksom. Jag hoppas på att kunna träffa honom relativt snart igen men tvivlar ärligt talat på att det kommer att hända. Men det känns bra, i alla fall, förhållandet. Så som det är. Med mindre minuspunkter så som en tendens att övergöda mig med god mat och att prata med mig som vore jag en tvååring... så nu har man återgått till att vara en fet unge igen. Go figure.
-Nu pratar de på högtalaren. Först holländska, som låter helt vansinnigt. Sedan franska, engelska, TYSKA... Jag känner ångesten växa inom mig. Vad fan säger kvinnan?-
Neeh, det blir nog bra. En smula mer stabilt än det har varit nu på sistone, kanske till och med någonsin. Förortsliv, here I come!

Det som händer just nu, en liten update i och fraan världen

2009-03-17T10:35:00.000-07:00

Jag sitter paa nätkafe i Bryssel med full blaasa och mongotangenter jag inte förstaar mig paa; därav de jobbiga gammaldagsnorska aa-na och diverse andra stavfel o dylikt.

Jag drog, efter förra fredagens händelser, paa mig en megasjuka som jag smittade ned söte pojken med. Jag ska berätta mer om alltihop senare, promissar. Poängen är att första veckan i Bryssel har mest gaatt ut paa att ligga febrig och knappt kunna andas pga uppsvullna halmsmandlar och igentäppta bihaalor. För bilder fraan fredagkvällen, se Saras blogg nere i blogglistan naagonstans.

Jag var i Danmark en sväng ocksaa, paa vägen till Bryssel. Den 26e ska jag till Hamburg och bli au pair för tre smaa hamburgerflickor (1, 4 och 6 aar gamla). Om allt gaar bra saa ska jag vara där i ett aar. Det känns bra just nu, lite nervöst bara. Vi faar se hur det gaar, och jag kommer att ha egen dator med internetuppkoppling där, saa det blir nog mer bloggande igen daa. Just nu har jag inte raad att sitta och skriva saa mycket här, men det känns saa fel att bara försvinna... Man maaste ju säga ifraan.

Här i Bryssel är det soligt och vaarigt, och jag gaar omkring i parken varje dag nu när jag nästan är frisk igen. Det är en sketastor park med en liten miniskog och en liten minisjö och en jäkla massa hundar och smaabarn och förälskade par och joggare och gamla människor... det är fint. Jag försöker desperat aatgärda min nu ännu mer extrema blekhet saa jag inte skrämmer de stackars tyskarna nästa vecka. NÄSTA VECKA. Guh, jag dör.

Fedja och jag laddade ned en massa podcasts om historiska händelser och naturvetenskap och grejer igaar, lyssnar paa dem medan vi sitter och jobbar med vaara respektive saker. Det är fint; allt är fint förutom mina mandlar. Ont gör de ocksaa.

Ah well. Jag maaste nog gaa nu, men jag har naagra blogginlägg paa lager som jag lägger upp när jag kan, och fler nyheter fraan mina belgiska och senare tyska äventyr följer när det finns naagra att berätta.

Twitter-kvitter-quitter?

2009-03-05T11:59:00.000-08:00

Uhm... hur ska jag säga det här? Det är lite pinsamt, men jag anmälde mig just till en till sådan där, ni vet. Åh, du vet visst. De där networkingsidorna på internet. Jag har Bilddagboken (men det skaffade jag bara för att kunna kolla på någon annans, och har inte loggat in sedan dess), Myspace, Facebook, MSN, StayFriends... jag hade Helgon men tog bort det efter ett tag. Jag har inloggningsppgifter till de flesta sidor man kan tänka sig, och börjar definitivt få svårt att hålla reda på allt.

Twitter skaffade jag nu eftersom det stod i Metro om det. Fast jag har svårt att förstå vad det egentligen ska vara bra för. Det verkar obotligt tråkigt. Och jag känner bara två eller tre som har det ändå. Tråketråk.

Men det känns som ett sådant otroligt tidsslöseri att ha alla dessa mailadresser och networkingsaker att hålla reda på. Facebook, gmail och hotmail kollar jag fler gånger om dagen nu för tiden, och den tiden hade kunnat läggas ned på mycket mer givande aktiviteter.

Men alla dessa givande aktiviteter man skulle kunna hålla på med... hur ska man bära sig åt för att välja mellan dem? Man blir ju helt handlingsförlamad. Nä, fuck this shit: Jag går och facebookar i stället.

Onsdag är fikadagen

2009-03-05T03:55:00.000-08:00

I går fikade jag tre gånger. En gång med fina Nina på morgonen, vilket fick upp humöret ordentligt. Nina är en hyvens flicka som man tyvärr bara träffar ungefär två gånger om året - men som vi också sade någon gång i slutet på fikastunden kan det vara precis lagom ibland. Som min tidigare redaktör sitter Nina fortfarande på en liten tron i mitt huvud. Där kommer hon att stanna länge, länge, om så bara på grund av sin extremt goda smak i kläder, kitsch och musik.

När vi hade tagit vårt avsked styrde jag kosen mot Humana, Myrorna och två olika H&M för att leta svart klänning, eller åtminstone kjol. Jag HAR många fina kläder, det är inte det. Problemet ligger i att jag nästan måste ha alla i närheten för att kunna matcha dem s de ser någorlunda bra ut. Därför tänkte jag göra en liten investering. Jag köper en svart klänning trots min nuvarande pengatorka, men tar igen det på att jag då kan skippa en massa kläder i starka färger och därmed får lättare att resa runt. Miniamalistisk och bra, tänkte jag. Tyvärr visade det sig vara tämligen omöjligt att hitta en sådan standardklänning. Jag gick till och med in på Benetton och Bik Bok, och gick rysande därifrån efter en snabbkoll.
Dt är lite småjobbigt. Jag är på shoppinghumör - och behöver snart nya skor också (de gamla börjar falla i sär) - men har inte råd. Och jag behöver en liten stilistisk kursändring, känner jag. Och nya strumpbyxor. Gah.

Efter min misslyckade fönstershoppingrunda gick jag till Wayne's vid Stortorget och drack te, skrev och pluggade punkhistoria i några timmar, tills Lisa och Susanna kom och hämtade mig vid femtiden. Det är också fint - dem träffade jag på svenskkursen i höstas och jag tycker verkligen om dem jättemycket! Båda två är otroligt trevliga och söta. Vi satt på ypperliga kaffestället Barista där de har den godaste varma chokladen som är extra mörk med chili. *smygreklam!*

Det slog mig flera gånger under dagen att jag verkligen har tur som träffar så fantastiska människor hela tiden och har så fenomenala vänner... jag har sagt det förut, men det tål att sägas igen.
Tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack!!! Tack allihop för att ni finns, tack för att ni låter mig vara i närheten av er, tack för att ni är så bra! :D

Nu ska jag avsluta det här inlägget och försöka klura ut hur man ska hinna träffa så många andra underbara skånebor som möjligt innan avfärd. Och hur jag ska få råd med en bra systemkamera så det kan bli en fotoblogg av det här spektaklet.

Bloggtankar

2009-03-03T15:10:00.000-08:00

Jag blir så avundsjuk när jag läser andras bloggar. Vissa skriver väldigt fint och/eller smart, vissa har världens snyggaste layout (fast numera är det jag som har det! Things are shaping up...), och vissa har så otroligt snygga foton.

Min tanke var egentligen att jag mest skulle skriva en massa hyperintelligenta, världsförändrande saker på min blogg. På senare tid har jag dock kommit underfund med att jag både vill teckna och fotografera till bloggen. Problemet med det ligger i att jag inte har en kamera (utöver en polaroidkamera jag fick av Stalin i julklapp, som jag tyvärr inte har någon film till, och så klart kameramobilen) och att jag är för lat för att någonsin göra riktiga bilder av de dåliga skisser jag ritar. Ännu värre blir det när jag ritar bilder till särskilda texter, som alltid råkar vara de smarta, fina texterna, och sedan låter texterna ligga och ruttna just eftersom jag inte har fixat bilderna.

Men en vacker dag ska jag ha en ordentlig kamera och tillräckligt med arbetsmoral och energi för att blogga bättre, så kolla in emellanåt för säkerhets skull!

Fan vilken snygg blogg man har nu för tiden!

2009-03-02T12:31:00.000-08:00

Thursday night

2009-02-19T16:46:00.000-08:00

(... vilket påminner mig om att det fanns en skådespelerska vid namn Tuesday Knight en gång i åttiotalstiden. Men det kan vi prata om en annan gång för det har inget med resten av inlägget att göra)

Vissa kvällar tittar man på musikaler med Marit och äter citron-och-marängkaka tills vi får diabetes och jag måste gå hem. Det är fint, även om det inte blev så många musikaler. Men vi tar resten om några dagar, så blir allt bra. Så länge vi slipper Mary Poppins med "Norsk tale!" så.

Vissa kvällar bjuder Judith på drinkar. Då känner man sig bortskämd, men tar igen det genom att jobba hårt hela natten (hoppas man). För alkohol gör att man kan koncentrera sig. Lite kaffe på det så kan man dessutom hålla sig vaken och jobba. Lite bloggande tills det sätter in ordentligt blir perfekt, för då känner man sig duktig. Och håller sig vaken. Det är ju sent nu, and these days I do sleep a lot. Like... a LOT. Man ligger liksom i ide. Tills nästa morgon på 'brenneriet då man blir bjuden på Cortado av Judith igen. Och müslibrød med brunost (det låter vidrigt men är ganska gott... dock inte lika gott som brunostvåfflorna på Teddys, men men.)

Nu måste jag dricka upp resten av det numera kalla kaffet och skriva ihop mina papers samtidigt som jag eventuellt lyssnar på Electroclash, Rap och Triphop. Ha-ha!

Har allt bestämt med Hamburgfamiljen nu, ska dit i März. Är i Skåneland 28/2- typ 9/3. Typ. If anyone's interested. (sedan ska man till Brux och träffa söte pojken. Honom längtar man ganska ordentligt efter... ska bli rejält BRA.)

>>>End of halvfylleinlägg<<<

The Endless Sea

2009-02-15T13:18:00.000-08:00

Ever since I was a little girl, I think I have always loved the sea. The sea is grand, the sea is dark, secretive and cleansing.
I always feel like I can do just about anything in the world when I am looking at the dark, vast water. And the sky, oh my world, it's just all so... endless. It's mind blowing. It blows my mind and keeps on blowing through it for days, for weeks afterwards. I don't need a fucking shell to hear the ocean; it's rushing through my veins, it makes me what I am, it makes me feel omnpotent, omniscient, omni-anything-and-everything! Omniomni.
No, if I was an animal, I would be a seal. No doubts, no hesitation.

Ovaler

2009-02-15T13:12:00.000-08:00

Ovalt är en fin form. Kanske den finaste. Det betyder egentligen äggformad, men ovalt är mer symmetriskt. Frågan är om man ens kan säga att ägg är ovala. Kan man det?

Farfalle

2009-02-15T13:10:00.000-08:00

Är ett fint ord och bra pasta.

Partipolitik

2009-02-15T13:06:00.000-08:00

Varför ha partidemokrati när folk i stället kan kryssa i olika kriterier (snarare än personer/partier) för styre, och en databas kan matcha ihop det? Som en matchamkingsida på internet, eller ett quiz av typen "Vilken kändis borde du dejta?" eller "Vilken glass är du?"?

Avgränsade enheter

2009-02-15T13:03:00.000-08:00

Vår upplevelse av saker som olika objekt skapas av kontrasten mellan dem och likheten till andra objekt (i tid och i rum).

Jag har börjat dricka kaffe igen

2009-02-15T12:17:00.000-08:00

Vi människor strävar oftast mot någon form av symmetri, rent estetiskt sett.
Assymetri kan vara okey, så länge det är en jämn form av symmetri, följer "det gyllene snittet", bildar någon form av balans.

Balans, ja. Detta underbara ord som för tiden mest används om det så kallade livspusslet, inre välmående eller katter.
Balans förklaras nog bäst som "det som håller något från att tippa över" men frågan är i så fall hur illa det är att något tippar. Tanken är väl att det som faller går sönder. Ett glas som trillar ned från kanten. En cirkusprimadonna på lina, många meter upp i luften. KRAS.
Men då, för att vara lite cheesy, finns det två andra möjligheter också.
1: För att kunna bygga upp något nytt kan lite förstörelse vara precis det som behövs.
2: Man kan inte se himmeln ordentligt utan att ligga ner.

Alla vet ju att man inte kan vara ett geni utan att balansera på gränser till galenskap.
Kan man leva utan att ta risker? Har man råd att satsa på det som är "tryggt" när vi har så kort tid som vi har?

Det värsta måste vara tanken att ansvar nödvändigt måste innebära lidande. Och det finns båda ansvarsfulla och ansvarslösa människor som tror det. Eller, correction, det absolut värsta måste ju vara att tro att LEVANDE innebär lidande. Usch.
Jag skulle inte stå ut. Det känns bättre att ha kul och må bra - och ta det ansvar som behövs.
Den balansen är det inte många som förstår.

All experience is good experience

2009-02-15T12:12:00.000-08:00

Erfarenhet är det som ger en substans, gör en intressant som person.
Kunskap är en bra början, men allt man gör, ser hör, är med om, är pusselbitarna som utgör ens personlighet.

Barnsliga diskussioner

2009-02-15T11:00:00.000-08:00

Alla som i någon grad har umgåtts med småbarn, särskilt mer än ett i taget, vet att de kan ha (för oss) helt fantastiska konversationer om de konstigaste ämnen.
I torsdags skulle min lillebrors skola (yup - alla klasser från 1 till 10, A till D) vara ute i Frognerparken hela dagen och åka pulka och dylikt. När jag lämnade gossen på skolan var han, liksom alla andra, extra påpälsad och dessutom kånkandes på en illröd stjärtlapp. Det var otroligt varmt där inne.
En liten flicka jag redan hade träffat på Lullebrors födelsedagsfest lade ned fem minuter på att berätta för mig att hon var väldigt varm, men att när de kom ut skulle hon inte bli kall och förkyld, men det skulle de andra, de som bara hade jacka på sig (hon hade overall), men hon skulle inte bli förkyld eller frysa, etc, etc... Hon förklarade allt det här för mig som om det var världens allvarligaste och mest intressanta samtalsämne, och tog sig till och med mödan att räkna exakt hur många tröjor hon hade på sig och visade mig hur tjocka de var. Jag svarade lika allvarligt, och tänkte samtidigt på alla andra sådana diskussioner jag har hört och varit delaktig i. Jag tänkte på hur det var när man var så liten.

När jag till slut hade tagit mig igenom den enorma flocken barn som stod mellan mig och skolgårdsgrinden och ut till den iskalla Oslogatan (det var -15 grader den dagen - en stackars malmöit som jag själv blir ju rent brydd!), började jag utveckla den här tanken lite. Jag kom snabbt fram till den slutsatsen att barns konversationer egentligen är precis som vuxnas. Skillnaden är att barnen inte har så många samtalsämnen att välja mellan. Därför har de ytterst detaljerade diskussioner om saker som vi som är lite äldre gärna ser som för vardagliga för att bry sig om (utan att tänka på att vi också har liknande diskussioner om kläder och deras funktion).

Nu, när jag i skrivande stund kom in på ett av Grünerløkkas många kaféer og satte mig bredvid en liten grupp på ca min egen ålder eller lite äldre, slog det mig att precis samma sak gäller idioter.

Men kanske det blir bra ändå

2009-02-12T15:38:00.001-08:00

Det ser ut som om saker ordnar sig - jag har fått kontakt med en familj utanför Hamburg som jag ska bli au pair hos om allt funkar. Det känns hur bra som helst, verkligen. Jag är så upprymd! "På vägen" kommer jag i så fall att åka till Malmö/Lund, kanske Danmark och Bryssel... datum kommer senare, till dem som det angår.

Är förkyld (men vem bryr sig?), umgås mycket med lillebror (men känner mig mycket mer säker på att han har det bra nu, efter att ha varit hemma hos honom på hans sjuårskalas. Det var djungelparty, så det hände att man var helt täckt av småbarn utklädda till diverse större kattdjur. Och en prinsessa. Det var nog där jag fick förkylningen) och träffade idag en gammal klasskamrat från Oppsaltiden. Det var fint. Jag SKA se till att ta kontakt med Stina och en flicka jag träffade på trikken här om veckan också. Innan jag åker någonstans. Bra folk vill man träffa ibland.

Min far är i Oslo nu, också här hos Judith. Det verkar som om han kommer att flytta hit (Oslo, ej Judith's) igen men man vet aldrig. Det vore skulle förenkla en del vad gäller lillebrorhantering.

Men jag släpper det nu. Jag trodde min lille broder behövde mig mer än han gör, för balansens skull (mellan överstrikt mor och slapphänt far), men det verkar fungera ganska bra ändå. Jag tror att han kommer att bli helt vaninnigt cool. Han är väldigt social och självständig - men har ingen respekt för mig. Han verkar inte heller helt förstå den rådande familjesituationen. Det som händer är att hans hyperaktiva beteende gör att jag blir mer nevrotisk och då tappar jag omtycke på grund av det. Och ingenting blir som det ska. Nä, bättre att vi ses så sällan som vi ses, i så fall. Och gör riktigt spektakulära grejer just då.

Det är bra, jag behövde veta det. Jag har känt mig för ansvarig, för orolig, för mycket extraförälder. Nu kan jag låta det vara. Bara njuta av att se ungen då och då.

Äh, fuck it. En annan sak jag ska är att försöka börja blogga mer allmänt intressant - och skriva etiketter på alla inlägg. Igen.

Och lyssna på mer musik, så ofta jag kan! Mitt musiköra är hungrigt och behöver nya saker, bra saker...

Nä, 2009 ska vara bäst. Och flyg och tåg mellan Hamburg och Bryssel är billiga, så man får träffa "söte pojken" ibland ändå. Loverly.

Det skulle ju inte bli så här

2009-02-06T13:34:00.000-08:00

Jag vill ju inte vela. Jag vill inte vara här nu heller. Judiths rökfyllda lägenhet kombinerat med snövädret ute gör att man blir helt apatisk. Även om jag skulle få ett av de där jobben jag har sökt nu, så skulle jag inte klara av att vara här. Älskar Judith, men fixar verkligen inte livsstilen - inte att jag lever som henne nu, men det påverkar ju en del.

Och alla grejer man kan göra kräver så mycket pengar. Sökte ett au pair-jobb i Bryssel, för det var bra betalt med en massa förmåner, men jag vill ju fan inte till Bryssel!

Spåkresorna vill ta mina dyrbara CSN-veckor, om jag ens kan få det för mindre än 13 veckor (SIs hemsida förvirrar mig) och jag vet inte hur lång tid det måste gå mellan anmälan till avresa. Och nu är det fredag kväll och jag kan inte ringa och fråga.

Min hårbotten är full med sår igen. Stresshud.

Inga terminer börjar nu.
Jag var för sent ute. Velade för mycket, visste inte, vet inte, fastnade i limbo. IGEN.

Jag vet inte vad jag ska göra.

2009-02-06T12:32:00.000-08:00

Ångest

2009-02-06T12:23:00.000-08:00

Welcome to Angst.
Welcome to Panic Attack Land.
Welcome to Fear.

- Min vän, det är långt kvar att gå.
- Jag vet det. Du kan gå nu, jag löser det. Inget att oroa sig för egentligen, va?
- Hoho. Men tänk om...?
- Sluta hålla fast mig. Dina naglar skär in i mina axlar, det gör ont.
- Saker kan gå fel. Det kan gå åt helvete alltihop (det kan jag se till...)
- Sluta, säger jag! Jag kan inte andas! Jag...
...
...
... fastnar.

Lullebror och jobbsök

2009-01-30T09:40:00.000-08:00

Flyttade från Kristin och P i söndags. Nu bor jag hos Judith igen, och har "kontor" hos Dundrekjærleik, i hennes jobbs kök. Där får jag äta gratis. Det är fint, för då kan man klara sig utan jobb ett litet tag.

Lullebror var hos mig tisdag eftermiddag tills torsdag förmiddag, och var lika bra som vanligt. Hyperaktiv, kreativ, självständig unge. Han fyller sju nästa vecka och ska ha djungelparty. Jag fick ett kort: "De som vil kan kle seg ut. Til et dyr eller noe." Fine pojken. Ska nog ta honom nästa vecka också, bara för att.
Han ville inte vara hos Judith egentligen. Han gillar inte när det är så stökigt. Han pratade mycket om att sticka hem till K&P, vilket gläder mig. Jag visste inte att de hade gjort ett intryck alls. De ska resa bort, så om inte annat får vi låna lägenheten.
Förvånansvärt kom Lullebror knappt ihåg Dundrekjærleik alls. Men tydligen har de inte setts på över ett år.

Jag börjar få reslusten igen. Vill så klart till Paris redan från förut, men det börjar också bli dags att åka till London snart. Eller kanske om ett år eller så. Vi får se. Första stället man ska till är nog Bryssel, hälsa på F. Han tycker att jag ska dit i februari redan, för att han ska ha fest då. Sannolikt att jag kommer att ha råd? NOPES! När det än blir, tror jag att jag åker till Malmö på vägen, och till Danmark (hälsa på Sofi). Fast det kanske inte blir på länge. Eller så blir det ganska snart. Ujujuj, jag vet inte!

Reconnectade med älskade Sofi igår, det var fint. Var lite bekymrad efter nyår, men hon verkar lagom glad och dyker upp på en massa foton på facebook, headbanging and whatnot. Fina flickan.

Subkulturkursen fortfarande oavklarad, på grund av pur lathet. Ska göra det snart.

Ska(?) ut med Judith o leta jobb ikväll. Gå på bar, ett ställe hon har pratat med förut, kanske något till. Om inte annat får man sig en drink, vilket är obligatoriskt för oss arbetslösa. Right?

...kanske en aning...

2009-01-23T11:49:00.001-08:00

Jag börjar få lite ångest här nu. En känsla av att ingenting kommer att fungera har bitit sig fast i mig och jag känner mig sysslolös - trots att jag egentligen har saker att göra.

Jag blir förfärligt stressad av tanken på att inte få jobb. Och saken är den att jag, som inte har någon erfarenhet från förut, inte tror att någon skulle vilja anställa mig. Kaffestället har kanske en liten deltid åt mig, men även om det funkar så behöver jag mer.

Jag tror K och P kastar ut mig nu på söndag, så då blir det att sticka till Judith. Det är helt okey, och antagligen det bästa som kan hända i vilket fall som helst. Men det är begränsat hur länge man kan vara där också.

Planerar att träffa lillebror tidigt nästa vecka. Hans mamma vill förresten åka till Japan i påsk och lämna honom hos mig. Det vore också ganska fint, men åter igen beror det på hur min livssituation ser ut vid det laget, och det har jag ingen möjlighet att förutspå.

F åker på söndag. Det känns tungt. Å andra sidan tror jag att det blir lite mer fart i mig då, för jag får inte mycket gjort när han är i närheten. Det är skumt, det där. En helt ny sorts förhållande för mig.

En annan sak som är jobbig är att mitt vänstra knä har gjort mycket mer ont på sistone. Och så vidare. Jag ska inte klaga mer, fast det är inte helt bra stämning just nu. Kanske mest för att jag har varit ganska sur de senaste två dagarna.

Vette fan vad jag ska göra! Om det inte har hänt något om en månad så sätter jag i gång plan B: Språkresa. Just nu handlar det mest om att vänta.

Kan det bli bättre?

2009-01-18T16:17:00.000-08:00

Jag sitter vid datorn med mina nya, finfina glasögon på mig och äter en klementin medan jag jobbar. Min pojkvän sitter i soffan mitt emot och jag är i genomgångsperioden mellan två eror i mitt liv. Allt är nytt. Och bra.

Nu behöver man bara jobb och ett ställe att bo också. Perfekt.

The World Awaits

2009-01-13T17:55:00.000-08:00

Jag gick bort till stranden idag, för första gången på kanske ett halvår. Det händer att man går till Västra Hamnen, men det brukar inte kännas lika kul att gå till stranden. Men idag ville jag röra på mig, få frisk luft... jag halvsprang delar av vägen och övervägde att slita av mig kläderna och hoppa i vattnet lite. Det avstod jag dock ifrån.

Men havet var fint, som alltid. Jag tror egentligen inte att jag kan slå mig ned särskilt länge på någon plats som är långt ifrån havet. Det är vid havet jag hör hemma, plain and simple.

Och jag älskar att vara utomhus. Jag förstår verkligen inte hur jag har orkat sitta inomhus så mycket i mitt liv och inser ännu mer hur stort mitt behov för att bryta med det gamla är. För att förändra sitt liv måste man börja med att rycka upp sig med rötterna, och det är det jag gör nu. Ett litet steg, än så länge, men vänta ni bara! Världen väntar. And I am just about fashionably late.

Konst hit och konst dit

2009-01-13T17:42:00.000-08:00

Jag fick en plötslig törst efter att skriva något riktigt, riktigt fint. Eller ptja, plötslig och plötslig - det är en känsla man får vissa dagar, vissa veckor... egentligen hela livet, i högre eller mindre grad.

Under Osloresan inspirerades jag, dels av saker F sa till mig om att jag kommer att syssla med något konstnärligt förr eller senare, och dels av en insikt jag fick efter några dagar där. Det kan verka som en ganska uppenbar sak egentligen, men ibland ser man helt enkelt inte skogen för alla träd.

Konst är en livsstil.

Jag har alltid sett det som två separata saker - mina föräldrars jobb och deras övriga liv, men när jag tänker efter fungerar inte den uppdelningen helt.

När jag var yngre var jag livrädd för att bli konstnär. Jag vill ha pengar och berömmelse, och jag vill bli tagen på allvar. Och det har inte förändrats nu, egentligen. Men jag har på något sätt kommit fram till att jag vill ju vara kreativ, och jag vill använda den kreativiteten jag har.

I de tidiga tonåren kom jag fram till att det var bäst att jag slutade rita så mycket. Då skulle jag bli frestad att göra det på heltid. Men samtidigt blir jag fruktansvärt avundsjuk när någon annan tecknar bättre än mig. Lösningen känns vara ett halvår eller ett år på konstskola vid något tillfälle. Få i gång kreativiteten, men inte satsa helt på det. Jag inbillar mig inte att jag skulle bli tillräckligt duktig för att kunna tjäna pengar på sådant, men snarare att det kan vara bra att ha med sig, ett sätt att tänka som kan hjälpa en med annat.

Fast man vet ju aldrig. Och det finns så mycket att göra innan det blir aktuellt. Men jag ska börja rita mer, skriva också. Så får vi se vad som händer.

Jag ska flytta!

2009-01-09T03:09:00.000-08:00

Någon gång den kommande veckan (när jag känner mig helt klar här) ska jag flytta. Till Oslo. Planen är att jag ska skaffa jobb (har ett på gång på Kaffebrenneriet som barista ^^ - fast det är bara deltid). Ska söka på dagis och kaféer och liknande... i värsta fall får jag söka mig till kusten för lite hardcore fiskrensning, eller så åker jag helt enkelt på språkresa tidigare än tänkt.

Anledningen till att jag ska till Oslo först är att min lillebror bor där. Jag behöver stärka våra syskonband, så att säga, innan jag kan åka så långt... tror att det kan bli bra.

Nye pojken ska kanske också flytta till Oslo senare... fast det är runt den tiden som jag hade tänkt flytta därifrån xD - än så länge bor han i Belgien.

So it goes.

Closure

2009-01-09T02:45:00.000-08:00

Jag förstår inte vissa människors behov för någon form av symbolisk avslutning. När jag gjorde slut med Sam ville han ha en avskedskyss. Trots att vi just hade träffats för första gången på månader - och jag i princip hade gjort slut för flera veckor sedan. Han tjatade och tjatade. Han tjatade ännu mer. Jag tyckte hela situationen var otroligt obekväm och ville bara bort, men till slut gav jag med mig.
Nu vill Lerk träffas innan jag flyttar. Det vill inte jag. Jag påminns om hur det kändes med Sam och ryser av obehag. Jag gjorde slut med Lerkot av flera anledningar, och det finns även flera anledningar till att jag gjorde det på det sättet jag gjorde det. Jag knuffar ifrån så hårt jag kan, försöker få honom att förstå att det är helt, totalt slut på alla sätt. Tänk inte på mig, läs inte min blogg, prata inte med mig varken på internet eller i verkligheten. Åtminstone inte på länge, länge.

Det hjälper inte situationen att jag hittade en ny bara några timmar efter att jag gjorde slut med Lerk och föll totalt. Men det är inte att hjälpa - han är så sjukt... bra! Sånt som händer.
To be cont'ued

Ett nytt år, en ny chans, ett nytt liv

2009-01-02T15:43:00.000-08:00

2008 (läs tvåtusen åtta) var ett ganska dåligt år i allmänhet. Så mycket frustration, så många dåliga saker som kunde ha varit bra. Så många saker som förändrades.

Jag har jobbat hårt på att bli den personen jag vill vara. Därför har också en hel del saker blivit fel.

Jag har haft två pojkvänner och gjort slut med båda på något skamfulla sätt.

Jag har stannat kvar för länge, på flera sätt.

Jag har skaffat en blogg och skrivit en del i den. Ibland har jag valt att framställa saker på ett visst sätt för att texten ska bli bra, och ibland fungerar det mindre bra. Förlåt.

Jag har knappt träffat Lullebror alls. Mina förhållanden till andra människor har förändrats, i vissa fall drastiskt.

Jag har kommit fram till att min mamma bara blir gulligare och guligare, att Aron kan må bra av en kram då och då, och att jag är för lik min fader för mitt eget bästa ibland.

Fast jag är ändå ganska nöjd.

Nu är man i Oslo med Malin. Det är trevligt, men hon är sjuk och jag springer liksom i väg och gör planer utan henne... året startade på ett ganska oväntat sätt och det finns saker att göra.

Lu ligger och sover i rummet bredvid. Vi har åkt skridskor, och först ville han egentligen inte, och när det väl blev kul (för att en liten ryss jag träffade släpade honom över isen med benen före...) så började mina fötter bli alldeles förfrusna. Vi åkte skridskor i två timmar - SKITKUL! Men när vi kom in och jag tog av mig skorna var halva fötterna kritvita. Efter en kvarts varmduschande av mina stackars fossingar var de fortfarande delvis vita - och fläckvis mörklila. Jag fick lite panik där en stund, men det ordnade sig. I skrivande stund är de svullna och jag tycker synd om dem - men ska ändå ut och åka igen imorgon.

Jag har aldrig tyckt om nyårslöften som sådana, men har stora förhoppningar och förväntningar på att 2009 kommer att bli ett alldeles magnifikt år.

A temporary equation

2008-12-26T13:50:00.000-08:00

I always feel like time should stand still when it's foggy outside. Everything ought to be frozen, or maybe looping. Like in Truman Show. Cars and bicycles going round and round the same streets over and over again. People walking, walking, walking endlessly. Never turning back.

I think my reason for thinking this is the obscured vision. My field of vision is limited to on tiny island at a time, and I have never been good at (or ever really wanted to) see beyond the obvious.

Then I think, maybe it isn't time stopping after all. Maybe this is what it's like when time is actually around to be seen?

The times when a lot of things happen at once are the times when there is, in fact, hardly any time at all. Maybe fog is time? But then you have to think one step further to "What is time?"

The answer can be found anywhere - in your local newspaper, in children's books, your parents and teachers and especially your boss will say it from (pardon the pun) time to time: Time is money.

Another step. What is fog made of? Water. Water is necessary for most life-forms in the world, and is therefore also worth a lot of money.

A rose is a rose is a rose. Time is water is money. Touché.

Shake it like a polaroid picture

2008-12-16T04:40:00.000-08:00

Vad fan??
Jag har alltid fascinerats av jordbävningar, fantiserat om dem, velat uppleva en...
Och så sover jag förbi en som händer precis där jag bor. Helvetes piss-sömn också. Jag satsar på att vara vaken vid efterskalven i stället. (Bild från: http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/88486-jordbvning-i-skne)

För övrigt är man sjuk. Igen.
Jag vaknade av ett sms från Malin någon gång i morse. Sedan somnade jag om. Sedan vaknade jag av väckarklockan, gick upp, gick på toa och lade mig igen. Sov en timme till. Var vansinnigt slö och inte det minsta hungrig, men åt två mackor, lite frukt och den näst sista brownien från festen i lördags. Sedan drack jag en kopp kaffe för att vakna. Sedan slängde jag resten av frukten, för den var möglig, och flyttade min parabolstol till vardagsrummet för att jag inte fick ut den genom ytterdörren. Sedan drack jag en kopp kaffe till, men av någon mystisk anledning hällde jag blå karamellfärg i den koppen, så det blev helt grönt. Efter att ha druckit några klunkar fick jag för mig att hälla en matsked vaniljvodka i det också.
Sedan försökte jag vakna till och förbereda mig inför redovisningen idag.
Sedan gick jag in i badrummet och spydde. Karamellf'ärgat.

Något säger mig att det vore en episkt dålig idé för mig att sätta mig på en buss just nu, så jag stannar hemma i stället. Och packar in de två eller tre julklapparna jag har skaffat hittills, lyssnar på musik och tar det lugnt.

Planen, just nu

2008-12-14T16:35:00.000-08:00

1: Flytta till Oslo. Tjäna tjocka sedelbuntar att lägga i madrassen.
2: Paris. Au pair? Lära mig franska, kanske jobba lite...
3: Tyskland. Bli en flytande tysktalande människa. Eller något sådant.
4: Läsa geografi/geologi... kanske. Det känns mer rätt än något annat. Just nu.

PS: Bilden heter "Sjötrollet" och teckades av Theodor Kittelsen. Han äger. Ägde. Whatever.

Festligheter... eller inte.

2008-12-14T16:08:00.000-08:00

Jag och Malin hade luciamysfest i går. Det var ganska trevligt, men vissa som sa att de skulle dyka upp gjorde inte det, vilket besvek mig något (joo, det borde gå att säga så!). Det finns inte så mycket att säga om det egentligen, förutom att det var en något underlig stämning... tyckte jag.
Tidigare på dagen hade jag stått och bakat en massa kakor. Några blev goda, några blev äckliga, och de flesta blev ganska dekorativt färgglada. Om du slår upp det här inlägget någon gång i veckan så ska jag försöka palla lägga upp någon bild på spektaklet.

I övrigt händer det ganska lite, vilket besvärar mig lite. Men det verkar sannolikt att jag och pappa flyttar till Oslo igen och bor ihop ett tag (tills jag kan skaffa egen lägenhet). Till våren någon gång, kanske februari. Jag tänkte skaffa jobb och bli rik som ett troll, samtidigt som jag får umgås med min yngre broder ganska mycket oftare. Det känns som en bra idé. Och jag tror att det vore sjukt mycket enklare för mig att skaffa jobb i Oslo än i Malmö. Där har vi kontakter. Sosso kanske hänger med, men jag vet inte hur intresserad hon är egentligen. Och i så fall vore det underligt att bo med pappa, kan man tycka.
Pappas förhållande med sin fru fungerar tydligen inte så bra, men det brukar det ju aldrig göra heller. Tyvärr.

Det som är synd är ju att jag har satsat ganska hårt på att bygga upp en ordentlig tillvaro här. Att flytta känns lite jobbigt, men mest av allt tror jag att det är ganska bra för alla inblandade. Vänner ser man ändå till att träffa lite då och då... medan Lullebror är för liten för att hålla på och resa runt själv, och dessutom har skola nu. Han får inte hamna efter. Och jag vill ha ett bra förhållande med honom. Jag vill vara en storasyster som hjälper till, som är där, som han kan umgås med ibland. Jag vill inte vara en storasyster som bor i ett annat land och som han har växlat brev med EN GÅNG. Och jag vill se vad som händer, veta hur han har det och vad han gör. Går aikidon bra? Går skolan bra? Hur mycket tyska kan han nu? Hur pratar han nu för tiden? Hur långt hår har ungen? Gnisslar han fortfarande tänder på nätterna?

Här har jag pojkvän (Lerk), lesbisk älskare (Stalin), hustru (Agnesiac), prinsessa (Sosso) och en massa andra, lite mer perifera vänner, som jag dock också älskar till döds, alltid. Min mor och hennes karl är också de här. Men även om jag är orolig så in i helvete för dem, nästan allihop, och även om jag vet att många av dem har det svårt och jag vill hjälpa, verkligen, så känns det mer överkomligt. De flesta av er träffar jag inte så ofta ändå, och de jag träffar ofta tror jag nästan mår bättre av att klara sig själva. Nu menar jag inte att jag är någon form av helgon eller liknande, och att jag är allas enda livhanke, men jag är så fäst vid folk. Jag vill bara att alla ska må bra. Och jag vet inte om jag hjälper egentligen, men det är det jag vill göra, det jag försöker göra. Det jag hoppas att jag gör.

Självmål, så att säga

2008-12-06T14:39:00.000-08:00

Jag vill vara en fotograferande person, som fotograferar sina vänner och sin familj, människor och platser som ser intressanta ut, och sparar sina bilder i en stor låda eller resväska.

Jag vill vara en illustrerande person. Jag vill teckna och måla, sjunga och berätta.

Jag vill vara en samlande person. Spindeln i nätet som får allt att gå ihop, som får bra människor att mötas och ger dem en plats att vara.

Och jag vill inte vara som Britney Spears, trots att hon gör sin egen koreografi.

Skrivet i måndags i flera omgångar

2008-11-26T05:06:00.000-08:00

Hinner jag? Kommer jag försent? Jag vet inte. Det blir ett spel, en lek, en rad av möjligheter korsar mitt sinne, och bara en av dem kan stämma. Om ens det.
Tanken har slagit mig på sistone att det kanske hade varit annorlunda om min barndom inte hade varit som den var. Men det är inte ens värt att tänka på.
Nu kom jag försent, precis som de flesta andra gånger. Ingen är förvånad - allra minst jag själv, även om jag stundvis tänker att det ska bli ändring. Krafttag, nya fasoner och vanor - rutiner, för helvete! Men näe.
Jag är så omotiverad nu för tiden också. I dagens horoskop står det att jag kan bota det med kärlek, och det känns som en bra idé. Jag tänker bara en massa korkade saker när jag är själv, ändå. Nu råkar mitt livs nuvarande kärlek SÄGA en massa korkade saker, men det är ändå bättre. Mycket, mycket bättre ^^
Jag var fruktansvärt, idiotiskt trött och lealös innan idag. Tandläkarbesöket och föreläsningen var helvetiskt jobbiga. Men efter något så simpelt som ett träningspass på Gerdahallen och en varm dusch är jag piggare än någonsin tidigare idag! Fast lite kallt är det.
Snön gör mig glad. Isen, däremot, gör mig rädd och lite, lite ledsen. Jag har halkat på tok för många gånger för att våga ränna runt som vanligt när det är is på marken.

Uppdraget: En text om skillnader mellan Sverige och Norge

2008-11-23T06:57:00.000-08:00

Hur mycket av intresse jag kan säga om skillnaderna mellan mina två hemländer, så att säga, är osäkert. Jag kan ju börja med bakgrunden och ta det därifrån:
Jag föddes i Sundsvall, och flyttade till Trondheim när jag var väldigt liten. Ett eller två, tror jag. När jag var sju år gammal flyttade min moder och jag till Malmö, där jag stannade tills jag var tolv. Då flyttade jag med min pappa till Oslo. Sedan började jag på gymnasiet i Lund och flyttade då tillbaka till mamma igen.

Den första omgången i Norge var jag för liten för att kunna jämföra det med något annat, men när vi flyttade till Malmö hade jag ganska länge bilden av Norge som... bättre. Detta var förstås mest på grund av att jag inte trivdes på skolan, medan förskoletiden i Norge hade varit ganska bra. En anledning till det var att medan jag hade lärt mig en del på förskolan så var grundskoletiden i Sverige ganska slapp, och jag kände mig omotiverad när jag inte fick lära mig saker (i mitt tempo, och på min nivå) längre.
När jag sedan flyttade till Oslo märktes detta åter igen: Eleverna var mer ambitiösa, kände större press att prestera - och gjorde det! De tog större ansvar, var mer aktiva och tog hand om varandra. Synd att jag vid det laget hade halkat efter så pass mycket, både socialt och i skolan, att jag inte kunde vara en del av det. Annars hade det nog varit hur bra som helst.
Jag gick ju dessutom på gymnasiet i Norge i en månad ungefär, och nu när jag tänker efter så hade jag nog känt mig mer motiverad även i början på gymnasiet om jag inte hade flyttat. Det fanns större möjligheter att lära sig i sin egen takt där, med olika klasser för olika nivåer och så vidare. Samtidigt behövde jag den omväxlingen för att bryta mitt mönster av skolk och läxignorering, och jag ångrar absolut inte att jag flyttade.

En sämre sak med vårt kära grannland är att det är alldeles för svårt att få något gjort. Byråkratin är bisarr och kafkalik, man blir runtpushad till minst fem personer som inte kan sitt jobb innan någon säger att man måste fylla i ett par blanketter som det inte går att få tag i utan att ta sig ut till en liten stuga mitt ute i ingenstans och då ha med sig ett nummer man fick en gång och inte har någon möjlighet att hitta igen.
Och om man skulle behöva handla mat på en lördag eller söndag, nä, tyvärr. På helgdagar är bara vissa kioskar öppna (absolut inga matbutiker!), och det bästa de har att erbjuda är burkpastasås, chips och några halvruttna päron. På sommaren är det också stängt nästan överallt, för då flyr så gott som alla norrmän landet. Norge är då för ett par månader invaderat av tyska och japanska turister. Fellesferie, kallas det.

I Sverige är vi så liberala att vi blir instängda av det. Vi vågar inte ha åsikter.
Norge är fortfarande ganska konservativt. Det innebär viss mer öppen rasism och liknande, men samtidigt tror jag att Sverige har fler smygrasister, så det balanserar ut sig.

Norge är överlag väldigt traditionellt. I Sverige är det faktiskt utan problem möjligt att inte vara konfirmerad, till exempel, men i Norge är det så självklart för de flesta att de blir rent förskräckta om man nämner att man inte ens är döpt. Samtidigt är det lätt att förstå hur det har blivit så. Norge har de senaste två hundra åren eller så kämpat för att hitta sin egen identitet efter att ha varit ockuperat av växelvis Sverige och Danmark under en längre period. Den norska nationalstoltheten är med andra ord inte att underskatta. Det var närapå rioting in the streets när kronprinsen gifte sig med Mette-Marit (en ensamstående mamma som enligt ryktet var så slampig i sin ungdom att hon kallades "Sörlandsporten"...)

Språkligt sett är det egentligen inte så mycket att säga, utöver att vi har samma skämt om varandra och att alla de där "norska orden" som folk gillar att nämna - Fjunefjös, guleböj, tallefjant, och vad det nu kan vara - inte finns i verkligheten. Banan heter banan, toalett heter toalett eller do, och ekorre heter ekorn.
Sedan finns det ju den där grejen med att norskan har två språkvarianter - bokmål och nynorsk. Bokmål är den danskpåverkade norskan och det som är vanligast som huvudspråk i Oslo med omnejd. Nynorsk är reaktionen på danskans stora inflytande på norskan och uppkom genom att nåon nationalist reste runt i landet och samlade på dialekterna ute på landet, för att försöka hitta den ursprungliga, rena norskan. Sedan sammanställdes dialekterna och började läras ut som ett likvärdigt alternativ till bokmål. Jag tror inte att det finns en enda människa som är nöjd med det systemet, men vem vet?

Nu kommer jag faktiskt inte på något mer, inte ens något sätt att avsluta det här inlägget på ett snyggt sätt, så det får duga så här. Bilden tog jag i Bergen för ett tag sedan. Kanske byter den till något mer passande senare.

Tant!??

2008-11-22T09:34:00.000-08:00

Jag har blivit en tant. Det finns ingen annan förklaring.
Jag har alltid varit ganska mammig av mig. Liksom... sagt åt folk att ta på sig en mössa om det är kallt, och om vi är två som är ute och går (lite beroende på vem det är), och det är mycket trafik ute så tar jag automatiskt tag i den andra personens hand. Det kan inte hjälpas.
Men min direkta tantighet har nu nått tidigare oanade nivåer.

Till viss del hänger det ihop med min längtan efter julen. Jag trånar efter färglada ljusslingor på ett näst intill perverst sätt, suktar efter julens dofter och färger som vore de bortresta älskare.
Men det har pågått längre än så. Hela min höst har genomsyrats av ett starkt begär efter mjuka tyger och mysiga kvällar hemma. Jag vill inte träna längre, bara sitta hemma och pyssla, baka, pynta och lyssna på trevlig [sic!] musik.
De senaste veckorna har jag fantiserat mer om färgglada blommor och sirliga spetsdukar än om Johnny Depp, eller ens choklad!
Jag lägger allt - te, pasta, frukt... ALLT - i fina burkar, skålar och fat, och går omkring i affärer och tittar längtansfullt på serviser, handdukar och varma filtar att ha när det drar kallt så här i vintermörkret.

Men vad ska man göra? Ska man skämmas? Skyla sina skamfulla lustar? Eller borde man ta emot denna förhastade husmoderlighet med öppna armar, sticka några mössor att pusha på glömska ungdomar när de ska ut i kylan, ta på sig en riktigt mjuk och len tröja och ta en extra liten kaka till kaffet ("men man får nog börja tänka på refrängen")? Jag väljer nog det senare. Det låter... trevligast.

Hmm... negativ?

2008-11-22T08:43:00.000-08:00

Det är lite synd egentligen. Man skriver sällan lika mycket när man är på bra humör som man gör när man mår dåligt. Därför blir en blogg så lätt en avskrivningsblogg, en emoblogg. En soptipp som gör ens liv bättre - men som samtidigt gör att andras bild av ens liv blir sämre.

Jag är ju glad egentligen!

Livet leker ganska rejält, faktiskt. Jag trivs med mina studier, har träffat flera nya människor jag tycker om och har haft riktigt bra lärare hittills. Att Malin bor hos mig gör att man sällan har tråkigt - såvida hon inte råkar vara sur eller så, vill säga, och mina föräldrar har jag aldrig varit så nöjd med som jag är nu (och då räknar jag även med Aron). Jag har slutat prata med folk jag avskyr och har blivit bättre på att hålla kontakten med mina älsklingsmänniskor, även om de flesta har mer eller mindre konstant tentaångest nu för tiden. Och Lerkot och jag har numera ett definierat förhållande. Det står det i våra facebookprofiler. Läskigt nog.

Dessutom är det "snart" jul, och jag blir helt euforisk vid bara tanken!

Att jag har haft mina moodswings de senaste månaderna kan inte direkt ha gått någon läsare av bloggen förbi (och jag har... förvånansvärt många sådana! Tack! :D ), men jag tar itu med det systematiskt. Och i och med att jag tar itu med saker nu, så händer det en massa extragrejer i mitt känsloliv. Det hjälper inte direkt att mina hormoner har bestämt sig för att vara hyperjobbiga och gör så jag får ont på jobbiga platser, ömsom gråter och ömsom är helt spattig, heller.
Nästa vecka ska jag till tandläkaren, doktorn och kuratorn. Jag har varit hos en sjukgymnast ett par gånger också. Logiken ligger i att jag borde ta itu med alla möjliga framtida fysiska och känslomässiga problem NU, när jag ändå har tid, så jag slipper bli attackerad av gamla spöken i framtiden. Då kommer jag ju sannolikt att ha mindre tid för sådant.

Men jag ska försöka lägga band på mig. Det är ju faktiskt inte så kul att läsa om. Jag har inte den här bloggen för att pressa på folk mina problem, utan för att pressa på er mina åsikter. DE tycker jag nämligen är ganska värdefulla. Och, så klart, för att skriva om fina saker som händer och generella konstigheter. Eller något sådant.

Vad tycker du? Vad ska jag skriva om? Lämna en kommentar så blir bloggen bättre ;)

Ang. "RSL: Mitt liv som aspirerande zigenare"

2008-11-16T14:01:00.000-08:00

Jag älskar ju fortfarande allt det jag älskar. Det är inte det. Det är inte heller det att det inte duger. Främst handlar det om två saker.

1: Jag känner att jag ligger efter i min utveckling. Jag vill uppleva mer, se mer.

2: Jag är uttråkad. Jag har inte tillräckligt att göra, sitter alldeles för mycket hemma. Det antiklimax det innebär efter en vår som den senaste, när jag knappt hade tid att sova, gör att jag blir alldeles för rastlös. Och lat. Och det HATAR jag.

Ideellt sett: Jag vill att det ska hända saker, hela, hela tiden. Jag vill göra något vettigt hela tiden, och jag vill göra ett bra jobb. Alltid.

Verkligheten: Jag läser två kurser som inte kräver mycket jobb och gör mycket mindre jobb på båda än det. Jag känner mig omotiverad. Söker jobb, men vet inte hur det går alls. Jag är understimulerad så det skriker om det, planerar hela tiden att göra något åt det men får aldrig arslet ur vagnen. Jag kollar både mail och facebook PINSAMT många gånger varje dag.

Är det då så konstigt att jag vill vara i en situation där jag TVINGAS handla hela tiden? MÅSTE göra saker själv och inte har permanent tillgång till en soffa och en dator?

Förväntningar och missförstånd

2008-11-16T13:49:00.000-08:00

Det är en melankolisk tid. Så jag tänkte vara lite tonårsemotråkig av mig och lägga upp en låttext. Det har varit lite väl mycket missförstånd och jobbigheter på sistone, och de tog då absolut inte slut när jag skrev det förra inlägget. Jag hatar för övrigt förväntningar. Särskilt mina egna. Jag lever aldrig upp till dem.

I'm patient of this plan
as humble as I can
I'll wait another day
before I turn away
but know this much is true
no matter what I do
offend in every way
I don't know what to say

I'm coming through the door
but they're expecting more
of an interesting man
sometimes I think I can
but how much can I fake
I'll speak until I break
with every word I say
offend in every way

You tell me to relax
and listen to these facts
that everyone's my friend
and will be till the end
but know this much is true
no matter what I do
no matter what I say
offend in every way

Lyrics: "Offend in every way" - Jack White

RLS: Mitt liv som aspirerande zigenare

2008-11-16T08:07:00.000-08:00

En del flyttar eller reser för att de måste. Landskapet förändras, resurserna sinar, konkurrensen blir för hård, jobben finns annorstädes, det blir krig, de trivs inte... Andra flyttar runt beroende på årstid. Samer är bra exempel på detta. Snusmumriken också.

För min egen del är jag helt enkelt van vid att flytta. Jag vet hur lätt det faktiskt är att bryta upp och hitta något annat. Faktum är att jag är smått beroende av det. Jag har bott i tio lägenheter i fem städer i två länder. Jag har bytt klass, bytt skola, bytt land fler gånger än jag har bytt mobil. Efter ett tag tröttnar jag på att se samma gamla gator, samma gamla människor, och samma gamla krimskrams dag ut och dag in. Precis som i filmen Chocolat viskar vinden om exotiska platser och nervpirrande äventyr, majestätiska berg och stora hav, och man vill inget annat än ge sig hän, följa med, bara gå och gå och gå...
Men stopp.
Jag kan ju inte. Sådant måste planeras i förväg. Vart skulle jag åka? Var skulle jag bo när jag kom dit? Hur skulle jag ha råd med mat - eller ens resan dit? Tänk om det händer något farligt! Och jag har ju skola, och CSN skulle bli sura om jag hoppade av mitt i alltihop.

Längtan kvarstår och växer sig bara starkare. Jag märker att jag börjar tröttna på i princip allt. Jag blir likgiltig, näst intill apatisk och deprimerad. Allt det jag egentligen älskar, mängdvis med människor och aktiviteter jag egentligen tycker om, känns tråkiga och intetsägande, förutsägbara och trista. Och jag orkar inte med det. Jag står inte ut med denna spänningslösa vardag (men framför allt helg...) som jag normalt sett kan se allt det fina i.
Jag vill ta risker, jag vill uppleva saker, jag vill lära mig mer, jag vill andas ny luft, se ett nytt landskap framför mig, trampa i utländsk lera och titta på konstiga hus. Jag vill ha nya, dramatiska historier att berätta och nya insikter att ta tillvara.

Jag vill ha utmaningar, och jag vill bort härifrån.

"Tips från husdottern - din coach i livet"

2008-11-13T13:02:00.000-08:00

Jag fixade en ny blogg nyss, som är till för att hjälpa folk med... ja. Saker.
Den ska vara som en husmorsrådblogg där jag ger tips och råd och liknande. Skriver saker som kan vara bra att veta, helt enkelt. Jag har inte hunnit med så mycket än, men det kan vara värt att kolla ibland. Jag lägger till den bland mina favoritbloggar nere till höger så kan ni klicka er dit om ni känner för det ;)

Annars är adressen: www.husdottern.blogspot.com

Scheherezade

2008-11-13T11:33:00.000-08:00

Jag föddes i en stad. Jag växte upp i städer.
Ett av mina tre mellannamn betyder "kvinna av staden" på arabiska.
Jag trivs i städer. Alla ljud - röster, trafik, vägarbete, sopbilen... de tillhör stadens bakgrundsmusik. Det är aldrig tyst i en stad, och det är lite det som lockar mig: Ibland blir det lite för mycket, men över lag tycker jag bäst om när det händer mycket runt omkring mig. Helst ska jag själv också se till att det händer saker, sätta i gång projekt, prata med många människor, röra mig. Det är då man känner att man lever.
Stress klingar lika ljuvt i mina öron som "choklad" eller "Ska vi gå och bada?"

Jag tror det är för att jag är så van vid att sitta och göra ingenting också. Jag läste eller tittade på TV när alla andra var ute och... gjorde vad de nu gjorde. Jag vet inte - jag var inte där.
Men man tröttnar på sådant.
Nu vill jag ha äventyr - jag vill hoppa fallskärm, klättra i berg, få bra betyg, mycket pengar, många vänner och förbättra världen!

Jag vill ha omväxling, utmaningar och ett helt vansinnigt aktivt socialt liv.
Jag vill vara lycklig. I fina städer. För alltid.

En sådan vacker dag det är idag idag idag idag

2008-11-13T01:33:00.000-08:00

Okey, så igår blev jag sjuk. Jag gjorde inte ett skit, förutom fixa och dricka te och soppa, i princip.

Idag ska jag på jobbintervju. Jag hoppas som fan att det går bra. Jag är inte febrig längre men har fortfarande ont i halsen.
Jag upptäckte att Lerk var online för en liten stund sedan och skrev till honom på msn. Så svarade hans mamma. Det har hänt förut också - och varje gång är det lika pinsamt. Aargh!

Usch, nej.

Sedan imorgon ska jag leka bartender på Sydskånska igen. Jag GILLAR att leka bartender!

Utöver det... well. Lerk och pojkarna (förlåt... gubbarna) spelade på Wickmanska, till mångas stora förtjusning. Hela showen skulle finnas uppe på Youtube, men jag hittar den inte. Ah well.

Stalin, min darlin', har åkt till Washington. Jag saknar henne ganska mycket - för trots att det är fint att vara själv lite också, så är det så... tomt. Hoppas att hon har det bra och tar sig hem utan problem och med något fränt och amerikanskt som man kan titta på.

Och jag planerar lite halvt någon form av jul/Lucia/adventsfest. Men jag vet inte om jag pallar helt. Vi får se.

Idéer (om världar)

2008-11-01T17:12:00.000-07:00

Vissa saker slår en ibland. Bara sådär.
Andra saker ligger och puttrar i ens hjärna ganska länge.
En del saker blir gjorda - andra inte.

Jag har en hel mängd visioner av hur jag vill att saker ska vara - för mig, för alla andra (hell yeah, jag är ett helgon), och bara... generellt.

Jag tänker förbereda mig för fler visioner snart. Hur? Genom att läsa, genom att titta, genom att låta mig själv... glädjas och inspireras. Om än bara av petitesser.
Kanske det kan hjälpa mig komma fram till lite saker. Kanske inte. Kanske jag kommer att få en megavision of Doom snart. Kanske jag fastnar i en malström av förvirring och röra.

Allt jag vet är att jag mår ganska bra. Jag fick en stor (och god!) ekologisk frukt-och-grönsakslåda från Årstiderna i torsdags, har tenta två dagar senare än jag trodde och har en samlingsutgåva av de första muminserierna - som Tove Jansson ritade själv - att läsa. Jag är med andra ord glad på ett väldigt fint sätt just nu.

Avvikande?

2008-10-28T15:07:00.001-07:00

Jag har aldrig förstått varför folk blir provocerade av homosexualitet. Ett googlesök på homosexualitet + fel för att få lite motargument ger mig en hel del skrattanfall, samt en smärre huvudvärk.

Huvudargumenten verkar vara ganska… obefintliga. Folks skäl till att hata homosexualitet – och homosexuella – tenderar att antingen gå i väldigt små cirklar (”Homosexualitet är onaturligt, för det är inte naturligt”; ”Homosexualitet är inte bra, för det är dåligt”) eller gå ut på i sammanhanget ganska irrelevanta saker.

Homosexualitet är onaturligt eftersom homosexuella inte kan fortplanta sig med varandra.
Nä, det förstås. Men vad har det med saken att göra? Varför vill du att alla ska skaffa barn? Och det finns ju alltid andra möjligheter på den fronten. För övrigt kan inte stenar fortplanta sig med varandra heller, men jag tycker nog att de är ganska naturliga ändå.

Homosexualitet är okey, så länge de inte visar det öppet, för det är äckligt.
Okeeey, själv tycker jag att korv är skitäckligt. Lukten av varmkorv på svettiga sommardagar äcklar mig totalt. Ska jag då begära att alla korvkiosker i landet, eller varför inte i världen, ska slängas på tippen? Eller ska jag acceptera att andra gillar korv, och se det fina i att folk sitter runt en brasa och grillar tillsammans?

Vad spelar det egentligen för roll? Vad är det som gör att man över huvud taget pallar bry sig om något som är en så tydlig privatsak?

Sedan är det många i de debatterna jag hittade som klagar på ”bögmaffian som vill att hela Sverige tyst ska acceptera deras perversioner", och likställer det att ha sex med en annan vuxen av samma kön med det att ha sex med ett barn, ett djur eller ett lik. När någon sedan har svarat på det och förklarat att homofili är mellan två samtyckande vuxna människor, har bögmaffiahatarna gått till motattack med att djuren, barnen (och framför allt liken) inte alltid har något emot att någon har sex med dem, och tar då upp exempel om skollärare som haft sex med samtyckande elever, i något fall dessutom framför en annan (samtyckande) elev.

Skillnaden är så klart att det handlar om samtyckande VUXNA i homofilisammanhang.

(Psst! De franska pedofilerna är här nere!)

Det påminner mig dock om något jag nyligen läste i en av mina kursböcker till Subkulturer-kursen: Så sent som på 1970-talet pågick i I Frankrike en vild debatt om huruvida pedofili skulle vara tillåtet enligt lag. Ett antal pedofiler trädde fram och talade för sin sak (och ja, jag menar deras könsorgan). De berättade att det var bra för barnens utveckling (de beskrev sig som pederaster, i äkta antikanda) med sexuella förbindelser tidigt i livet, att barnen själva ofta inledde de sexuella förhållandena, men framför allt sade de att barns sexualitet blev förtryckt.

Att läsa om den franska pedofilidebatten förvånade mig först. Att det ens hade kommit på fråga – att pedofilerna över huvud taget hade vågat komma ut ur garderoben! Men det är klart, att de ville ju bara se till sitt eget ”bästa” – de ville säkra sina intressen.

Barns sexualitet är fortfarande ett ganska låst ämne, vilket jag kan tycka är synd. Folk tror helt enkelt inte att den finns. Pedofili är dock tvärtemot de snuskiga fransmännens påståenden mycket dåligt för barnens utveckling.

Barn ska (självklart) inte ha sex, men det är ganska vanligt att de leker ganska snuskigt, och till och med onanerar. Då händer det lätt att förskräckta vuxna säger åt dem att det är fel och med äcklade miner skäller ut dem för det. Det kan lätt ge barnen en sorts grundläggande skam för sina ”köttsliga lustar” som sitter i resten av deras liv. Då blir det lätt så (på grund av hur de flesta människor fungerar) att de dras till saker som är ännu mer ”fel” i framtiden (och nu pratar jag INTE om homosexualitet). Det gäller att sådant hanteras på rätt sätt av de vuxna redan tidigt – och det vet inte folk hur de ska! Frågan är hur mycket konkret forskning någon har vågat göra inom det området.

(Jag har pratat om det med ganska många människor – bland annat någon som blev tagen på på fel sätt när han var yngre, och han mår fortfarande dåligt av det. Men det värsta, enligt honom själv, är att han faktiskt frågade personen som gjorde det om han kunde få känna på honom också.)

... och vad jag tycker (mer generellt) hittar ni här, fast lite längre ned...

För att återgå till homosexualitet, så tycker jag för övrigt att det är intressant att bögar är mer direkt hatade än lesbiska. Och att de som hatar oftast är män. Kvinnor (som inte är religiösa fanatiker) tenderar inte att vara lika kritiskt inställda till andra människors val av livs- och sexpartners. Nu generaliserar jag väldigt mycket. Och visst känner jag killar som inte bryr sig eller tycker att homosexualitet är okey, och visst har jag träffat tjejer som har varit helt äcklade av bara idén – men vad gäller just tjejerna så tenderar det att vara sådana som även äcklas av att någon nämner sex (UÄÄÄH!) och inte vågar kissa på offentliga toaletter. Vad gäller killarna så brukar de kompensera för alla homofober genom att vara extra homoerotiska med sina kompisar eller genom att nämna bögerier och rövknullningar så ofta som möjligt.

Vad gäller mig: Ptja, jag tycker väl mest att det är onödigt att irritera sig över vad folk väljer att göra med sina liv, så länge det inte direkt gör någon skada. Utöver love-bites och alla de hatiska kommentarerna de får utstå från de där konspirationsteorigalna människorna som inbillar sig att det finns en ”bögmaffia”, vill säga.

Men så är ju jag bög också.

Och Beppe också. Bara för att han är så fin.

2008-10-24T12:21:00.000-07:00

Hmm... känner igen den där hatten... Takes a certain type of man, I guess! Lägg märke till att han har någon sorts hatt på sig på varje bild.

DiLeva nu igen!

2008-10-24T11:46:00.000-07:00

Efter den senare tidens inläggstorka och pessimism, tänkte jag vara lite mer... ja. Lite mer JAG nu. Det har hänt några fina, roliga saker på sistone.

I går behövde jag bara betala fem kronor för att komma på bussen.

I dag fick jag veta att jag har mer tid på mig att skriva uppsatserna till Subkulturer-kursen än jag trodde, vilket innebär att jag kan skriva den andra uppsatsen EFTER grammatiktentan - oh yeah!

Sedan tränade jag Gympa med Stång på Gerdahallen. Jag ska ju egentligen inte hoppa eller springa, men ja... Jag gick faktiskt till ett Ryggympapass i onsdags. Det var jag, kanske fyra andra kvinnor under fyrtio, och resten av de närvarande (inklusive instruktören) var mellan 60 och 90 år gamla. Det gick så sakta att det gick backlänges, och backade gjorde jag... rakt ut igenom dörren. Jag sprang skrikande till Gympa med Stångpasset i salen bredvid.
Träningen idag var i alla fall jättebra! Jag var så trött, men jag blev så pepp! Älska Gerdahalen!
När jag gick därifrån var jag helt harmonisk och utmattad.

Sedan gick jag och shoppade lite. Letade grejer till min födelsedagsfyllande moder, köpte ett par filmer (This is England och Dunderklumpen!!! ^^ BEPPE I MITT HJÄRTA!) och "Chelsea Girl" med Nico.

På väg hem hade jag en rykande varm mörk choklad med chili från Barista i handen när det plötsligt kom fram en ganska ung tjej till mig i den mörka höstkvällen.
Hon: "Min kompis har ställt in, så jag har en ledig biljett till DiLeva i kväll. Du kan få den om du vill."
Jag: "Nä tack, det är inte helt min grej"
Jag gick förvånat men glatt vidare. Värst vad finemang karma jag har nu för tiden. Sedan slog det mig att det här kvinnan faktiskt ville GE mig en biljett. Och jag hade ju faktiskt tänkt tidigare på kvällen - på väg åt andra hållet - att det faktiskt hade kunnat vara kul att se DiLeva live ändå. Han är ju lite... intressant.
Sedan tänkte jag ännu längre. Tänk om kvinnan egentligen inte hade en kompis? Tänk om det här var hennes sätt att ta kontakt? Tänk om vi hade bondat jättemycket om vi hade gått och hört DiLevas kärleksfulla budskap tillsammans?

Sedan tänkte jag på mina nyinköpta DVD-skivor och på mitt te, min mamma, och "min" Malin som väntade hemma. Och så tänkte jag att jag hellre är där, tillsammans med de jag äls- ***CENSUR: CHEESE FACTOR 2978 007965 *** ERROR ***

Typ.

Fan, nu blev jag hungrig. Sensmoralen i den här historien är i vilket fall som helst att man ska vara glad. Det är det finaste och smartaste man kan vara. Förutom kanske mätt.

Kärlek. DiLevalös men Beppefylld kärlek. Åh, jag älskar Beppe!

Optipessisjukgymnasta

2008-10-16T14:27:00.000-07:00

Jag har alltid velat vara bäst. Trots att jag inte alltid har visat det direkt, så har det ändå varit så. Jag är en ambitiös flicka. Men varför? Kan någon hjälpa mig förstå det?
Jag hade kunnat nöja mig med ganska lite, men mitt kontrollbehov säger: Du kan mycket. Därför måste du mycket. Alltid. Det känns ju bra att se på sig själv som speciell, som någon som kan göra en skillnad. Och jag vill göra skillnad. Jag vill verkligen gynna andra genom att leva.

Jag vill att alla ska må bra. Jag vill att alla individer ska ha så bra liv som de kan ha - utefter sina egna önskemål, så klart. Varför begränsar alla sig själva? Och hur kan jag förklara mina åsikter om saken utan att låta alldeles för flummig för att någon ska palla lyssna (utöver DiLeva)?

Jag tycker om materiella saker. Jag vill se bra ut, jag vill att andra ska se bra ut, jag vill ha ett fint hem, en fin stad, fina platser att besöka, att bo på, att vara med och utveckla.

Idag var jag hos en sjukgymnast och fick veta att mina leder är för rörliga och svaga för mitt eget bästa. Jag känner mig skör och bräcklig. Mina tankar på sistone hjälper inte till.
Varför kan inte bra människor må bra? Jag förstår inte! Jag vet att det är lätt att gräva ned sig i dåligheten, att det finns en sorts njutning i det också. Men det är ju fullt möjligt att göra det motsatta också. Bara det att det kräver en omställning.
Jag känner mig trasig. Rakt igenom. Mina allergier har ingen koll på. Mina leder är svaga och har knappt något stöd av mina muskler, så jag får inte träna vanlig gympa nu. Mina händer och fötter domnar bort om det blir lite för kallt. Mitt hår är bara... fel. Jag känner mig sunkig, dålig, fel. Trasig. På det sättet som jag hatar andra för att vara. Och delvis för att jag inte kan hjälpa DEM med det.

Lerk och jag pratade om att man borde införa någon form av livskunskap, självförverkligande som skolämne redan i ettan. Ett ämne som skulle motivera folk redan som små, så att de känner till sitt eget värde och sina egna önskemål.

Som jag brukar göra.
Som jag inte gör nu.

Allt hemskt, allt dåligt jag KAN tänka på dyker upp vid sådana här tillfällen.

Och jag känner att jag bara vill bort från allt och alla, som när jag åkte till England, fast mycket, mycket bättre. Men jag vet att jag antagligen bara blir besviken. Folk är folk. Och just nu hatar jag dem allihop.

En transvestit, en pub, en dröm. Sommaren 2007

2008-10-16T13:20:00.000-07:00

När jag var sjutton år gammal åkte jag till Storbritannien. Tanken var att jag skulle vara ensam i London i en vecka, see the sights och se mitt favoritband - The White Stripes - live på O2 Wirelessfestivalen i Hyde Park. Sedan skulle jag, Matz, Annica och Joel åka runt i resten av landet. Jag och Matz hade för övrigt just gjort slut.

Det som faktiskt hände:

Jag åkte till London. Den första natten sov jag på något sjukt dåligt vandrarhem där allt var förvirrande och man blev tydligt hånad av gästerna och personalen - främst på ryska och italienska. En italienare bjöd mig till hans systers bröllop i södra Italien.

Jag letade reda på ett annat vandrarhem och hittade The Birds Nest. Det var extremt schysst stämning, trevliga människor och bra band som spelade, för det var nämligen även en pub. Resten av den veckan var underbar; jag blev kompis med alla, hittade fina second handbutiker och var allmänt glad. Managern på stället sa att jag kunde få komma dit och bo gratis ett tag och jobba där när jag hade varit iväg med de andra. Jag hoppade omedelbart på.

Annica, Joel och Matz kom. De var lite smågriniga och oentusiastiska. Först åkte vi och hälsade på Matz morbror i södra England. Han var jättejobbig (tyckte jag och Annica - pojkarna gillade honom). Sedan åkte vi till Skottland och reste runt där. Det var ganska kul, men Matz gick mig rejält på nerverna. Han var helt uppe i varv hela tiden, fruktansvärt hyperdesperatsocial.

Sedan åkte de. Jag tog tåget tillbaka till London, men där var allt annorlunda. Folk var inte glada längre, de ville inte lika gärna prata. Jag hade oftast ingenstans att sova, så jag växlade mellan:
Allrummet (där folk gick in och ut hela tiden och skulle tvätta kläder kl 7 på morgonen),
Hemma hos en kille som jobbade i puben och var jättesnäll och generös hela tiden (creds + kärlek till honom!), och slutligen:
Ingen sömn alls.

Och något jobb fick jag inte. Jag såg till att göra en del grejer för att rättfärdiggöra min existens, ungefär. Jag bodde och åt gratis, och det kändes inte bra. Jag var kär i det stället och ville putsa upp det, fixa så det blev bättre och ännu mer omtyckt.

En kväll hade jag sex med en kille där. Han hade flickvän, och vi gjorde det inne på toaletten på puben. Jag var ganska nöjd med det, men sedan gick han, och då upptäckte jag att någon låg och sov i den sängen jag hade blivit lovad av managern. Managern kom en stund senare in och var småfull. Han struntade i vad jag sa och sa att vi skulle prata om det efter att vi hade druckit shots. Jag sa emot ett tag, men var för trött för att orka argumentera emot. Det var... inte bra. Samma natt som jag hade haft sex med någon inne på en toalett, blev jag våldtagen mitt i en pub. Och tro inte för en sekund att det var skyddat.
Tack så mycket, världen. Tack så hemskt mycket, viljestyrka.

Dagen efter hade jag inte fått sova allt, var fruktansvärt bakis och kände mig som en smutsig liten hora. DÅ blev jag högljutt utskälld av en personalmedlem som tyckte att jag snyltade på dem, att jag inte borde vara där, att jag skulle gå och dö. Han var svensk. Ingen annan fattade vad han sa, men de förstod ändå vad det handlade om. Han hade pratat skit om mig länge, även om han hade varit snäll nog bara någon vecka innan.
Tack världen. Tack ödet.

Så jag åkte till Wales. Dit hade jag velat åka länge, och det kändes som om det skulle bli renande, få bort Londonsmutsen, dämpa känslorna, göra mig redo för resten av världen igen.

Efter ett kort stopp vid Snowdonia forsatte jag vidare till Aberystwyth. DET var fint. På den vackert grå stranden där träffade jag en gubbe som frågade om jag var från Skandinavien.
Jag svarade ja.
Vi pratade lite, och han frågade om jag ville ha en kopp te.
Jag svarade ja.
Väl inne på kafeterian pratade han om att han skulle hem och laga mat.
Jag sa "Jasså... vad ska du laga? :)"
Han svarade "Pasta och lax"
Jag sa "Det låter gott... själv har inga pengar till mat just nu"
Han sa "Du kan äta hos mig!"
Jag sa "Åh, nämen... ska JAG?"

Jag åkte hem till den främmande 59-åringen som bodde ganska långt bort från... allt. Jag åt hans goda mat, jag pratade med hans bror över telefonen, och han (gubben, inte hans bror) berättade historier från sitt liv. Han var väldigt bitter. En trevlig, generös man som hade blivit utnyttjad lite för många gånger.
Dagen efter skulle han jobba, laga ett tak i en annan by. Jag hängde med dit och vandrade omkring lite i byn, för att övernatta igen. Jag väntade... och väntade... och väntade. Gubben blev färdig, vi gick och handlade och sedan åkte vi hem till honom igen. Han gick upp för trappen för att duscha iförd en smutsig arbetsoverall. En stund senare kom han nedför trappen iförd en lång, blommig kjol, en lila topp samt ett par örhängen.
Han frågade om det gick bra att han hade på sig det.
Jag sa "sho thang"
Han började laga mat. Sedan åt vi mat. Sedan tittade vi på TV. Sedan började han runka.
Då sa jag "snälla, gör inte så framför mig."
Han sa "Förlåt, det är bara det att jag inte har haft sex på väldigt länge"
Jag sa "Det är lugnt, bara... inte framför mig."
Han sa "Okey"
Cue: Pinsam tystnad.
Jag: "Jag tror jag går och lägger mig nu"

Dagen efter körde han mig till stationen i Aberystwyth, från vilken jag tog tåget till Cardiff.
Jag kom till Cardiff, såg mig omkring, gick en bit och tänkte "äh, det här ser ju inget kul ut".
Det var dock några timmar kvar tills nästa tåg, så jag gick in på närmaste affär som såg någorlunda kul ut (typ en goth/sk8rpunk/generell alternativbutik, ganska välsorterad). Jag gick in med mina tunga väskor, tittade på en massa grejer, försökte dryga ut tiden så mycket som möjligt, och gick ut. På vägen ut råkade jag stjälpa ner en massa kläder med väskorna, men en av de som jobbade där sa jättetrevligt "Nä, det är lugnt, jag fixar det" när jag böjde mig för att ta upp dem.
Jag tackade och gick ut. Jag såg mig omkring. Jag gick in igen och rakt fram till den här människan. Han hade förresten världens coolaste hår och skägg: Helt orange och väldigt lockigt, som en boll runt hans huvud.
Jag frågade snubben vad det fanns att göra i Cardiff.
Han sa "Ptja, det finns muséet, då går du så, eller slottet, det ligger ditåt, eller..." - han tittade på mig som om han försökte gissa hur mycket jag vägde - "annars ska jag på en fest ikväll. Du kan ju hänga med om du vill. Fast jag ska öva med mitt band först, men du kan stanna hemma hos min polare så länge om du pallar vänta"
Jag sa "Det låter jättebra!"
Jag hängde med honom hem, till hans polares hus, till bandrepetitionerna inne på ett fritidscenter för utvecklingsstörda, hem igen, och till den här festen då, där jag främst käkade jordgubbar, ostbollar och chokladfondue och undvek sångaren i killens band (som var väldigt... intresserad). Vi gick därifrån ganska sent, gick vilse på vägen, hem till killen jag kom dit med, sedan övernattade jag hos honom. Han sitter nu i fängelse för att ha våldtagit sin exflickvän. Ibland får jag brev från honom - han verkar ha det ganska bra där inne.
Morgonen efter hängde jag med honom till Hiltonhotellets gym där vi och hans morsa simmade. Man fick gratis frukt också.

Senare den dagen tog jag bussen till London. Igen.

Där var allt jag hade tyckt om med stället bara... borta. Det var sorgligt. Jag sov där i tre nätter, jobbade ihop pengar att äta för genom att städa i huset bredvid, där en kvinna hyrde ut rum, främst till stora baltiska alkoholister, och för de där sista dagarna också jag själv.
Den första natten fick jag låna ett rum utan lås. Det fanns inget täcke och jag låg och frös. Mitt i natten började fulla balter öppna dörren och titta på mig. Jag var för trött för att bry mig om det, det var första natten på länge jag fick sova så mycket jag ville, och särskilt mycket mat hade jag inte fått i mig. Men sedan kom en av dem in med en sovsäck och lade den över mig. Han var någonstans mellan 35 och 55 år gammal och hade nästan inga tänder. Han kallades bara "ryssen".
Han: "Sex, no?"
Jag: "No."
Han: "Ah... I... uh.. Latvian"
Jag: "Ehm... okey... I need to sleep."
Han pussade mig på kinden och gick sakta, sakta ut. Jag låg kvar och tittade mot dörren och gned mig på kinden en stund, sedan somnade jag. Men ibland, när jag vaknade till lite, stod dörren lite, lite på glänt och folk viskade utanför.

Dagen efter berättade jag det för en kille jag kände från veckorna innan, som tog mig direkt till kvinnan som ägde stället. Hon blev väldigt arg. Han var väldigt arg. De återstående två nätterna sov jag inne hos honom - i samma hus, men med ett täcke och någon som faktiskt verkade bry sig om mig lite bredvid mig.
Sedan sa jag hejdå och åkte hem och duschade.

OCH KONSERTEN, frågar ni nu??
Jag märkte den knappt. Jag hamnade i moshpiten och var upptagen med att kämpa för mitt liv. Men jag slipper i alla fall tråna efter Stripeskonserter mer, vilket är en fördel.

Slut.

(Jag lärde mig mycket i Storbritannien. Jag lärde mig att ta kontakt med främlingar, jag lärde mig att åka tåg själv, och jag lärde mig att folk är skadade. Jag har inte berättat allt förut, och det har legat och tryckt ett tag. Det finns mer att säga, men inte nu. Kanske aldrig. Men det som plågar mig är att jag inte har klarat av att säga det till min kurator, ens. And now it's public.
Jag har försökt framhäva de bra bitarna när jag har berättat om det tidigare. Det känns bättre. Då blir det hela ett äventyr, något grandiost och fränt, i stället för en sjuttonåring som blir utnyttjad och runtknuffad av alla. För det gör bara ont. Men ibland måste man. Jag vet inte helt varför jag skriver det här just på min blogg, men... det känns befogat, ändå, trots att risken finns att fel människor får reda på fel saker, så att säga.
Men jag orkar inte bry mig. Det här är mitt sätt att tala ut, som Mange Schmidt säger.)

"There are three kinds of lies: lies, damned lies and statistics." - Benjamin Disraeli

2008-10-12T10:31:00.000-07:00

Teoretiskt sett har jag aldrig haft något emot lögner. Ärlighet har helt enkelt inte låtit lika intressant, lika mystiskt, lika attraktivt som lögner och bedrägeri. Men de senaste åren har det blivit mer och mer tydligt för mig att ärlighet trots allt är en av mina främre egenskaper, och att jag alltid förväntar mig det från andra.
Först plågade detta mig till viss grad. Jag har alltid velat vara en intressant och attraktiv, samt till viss grad mystisk, person, och i och med att ärlighet var något jag kopplade till A4-livet och mjäkiga livssyner, så var det helt enkelt inte för mig.

Inte att jag någonsin har lagt ned särskilt mycket tankekraft på ämnet.

Men nu har det hänt saker det senaste året, och framför allt under de senaste veckorna eller månaderna, som får mig att ta igen den där tankekraften. Och nej, det handlar inte bara om dig.

I teorin har jag fortfarande ingenting emot lögner, så länge det finns bra skäl. Och så länge man tänker över det innan - om det är någonting ens marginellt större än "hunden åt mina läxor", så får det inte finnas minsta chans att det kommer på tal igen senare, att det avslöjas som lögn. Trots att det bara var en liten skitsak till att börja med.

Det är ren matematik som gäller. Lögnens vikt måste vara större än priset räknat i trovärdighet och pålitlighet. Annars är det inte lönt. Dessutom måste man ta in i beräkningen sannolikheten för att lögnen upptäcks.

Mitt stora problem med lögner är att de oftast inte är nödvändiga. Och helt poänglösa lögner förvirrar mig - att man ens pallar dikta ihop en massa information som inte stämmer, bara för att!
Ofta har det med konfrontationsrädsla att göra. Andra gånger inte. Men jag tänker sällan på möjligheten för att någon ljuger när jag pratar med någon, såvida de inte i övrigt beter sig mycket besynnerligt. Så sett borde jag kanske ha anat den utlösande faktorn till det här inlägget, men man förväntar sig också besynnerligheter från besynnerliga - det är liksom en del av dealen.

Så nu har man blivit sårad. Inte på grund av lögnens natur, absolut inte, men av lögnen i sig. Det är en gigantiskt förolämpning att inte bli litat på, och då blir det på det här viset.
Quid pro quo.
Jag kan inte lita på dig längre.

Back in Baby's Arms

2008-10-11T11:25:00.000-07:00

I går var jag och Stalin med i ett performance. 100 kvinnor i olika åldrar sminkades för att se misshandlade ut (på olika sätt och i varierande grad), och ställde sig över hela Gustav Adolfs Torg i Malmö.

Detta var då inte en demonstration av något slag. Bara ett performance. En bild av kvinnomisshandeln, som är mer vanlig än man tror, och som få vet hur de ska förhålla sig till.

Vi fick väldigt spridda reaktioner, och när vi kom tillbaka till Lilith Performance Studio efteråt berättade vi för varandra om våra upplevelser.

Folk gick och fotograferade väldigt närgånget, pratade om oss som om vi var bilder eller statyer på en utställning, och i något fall hade de kommit fram och petat på "såret" på en kvinnas överläpp. Några hade börjat gråta när de såg oss.

Vi hade blivit åtsagda att varken titta på eller prata med folk, men man var ändå tvungen att titta lite ibland. Det värsta jag själv upplevde var en liten pojke som såg ut att vara en typisk bråkstake som gick förbi med någon som sannolikt var hans pappa. Pappan ignorerade oss totalt, men pojken sa - som till alla oss, halvt ilsket, halvt förtvivlat - "Det är inte roligt!" Och det var något i hans röst och blick som fick mig att tänka "Det här är hans vardag". Han såg oss som ett hån, och jag skulle inte bli förvånad om det fanns en anledning till att hans mamma inte hade följt med ut idag.

Stalin och jag var de sista som blev klara med sminket, för våra sminkningar blev omgjorda från grunden en kvart innan vi skulle iväg. Vi såg inte skadade ut, bara sotiga.

Final count:

Jag hade fyra blåmärken (två på halsen, ett i pannan, en blåtira) och ett ärr på kinden.
Stalin hade en megablåtira som delvis gick över näsan och ett ärr från underläppen ned över hakan.

Hela vägen till torget gick jättesnabbt, och plötsligt kände jag nervositeten stiga i mig. När vi stod på torget var jag hemskt darrig, och kunde inte hitta ett skönt sätt att stå på alls.

Sedan sjönk plötsligt allt blodsocker ur mig och på vägen tillbaka var jag så utmattad att jag nästan somnade på bussen (vilket inte var tillåtet).

För mig var det här främst en kul grej, och något jag var med på för att hjälpa någon (konstnären Elin Lundgren) realisera sin vision. Och det var en väldigt häftig sak att vara med om. Men det fick mig att börja tänka på en sak jag inte tidigare har tänkt särskilt mycket över på det sättet, nämligen just misshandel. Jag tänkte skriva mer om det i ett annat inägg.

Bloggstopp på blogspot

2008-10-02T04:29:00.001-07:00

Jag hinner egentligen inte skriva så mycket just nu, så det tycks bli en sorts ofrivillig paus i bloggandet. Förhoppingsvis hinner jag blogga igen snart, på riktigt liksom, men just nu blir det bara ett litet uppdateringsinlägg.

Jag var med och fixade Fantastisk Filmfestival i Lund, men jobbade inte överdrivet mycket. Jag tänker dock vara med mer nästa år, särskilt i katalogarbetet, och jag manar alla andra som har möjlighet till det att vara med. Det är kul!

I går skrev jag upp mig på en 7,5-poängskurs till, så jag kommer att läsa 15 poäng nu i oktober. Den nya kursen heter "Subkulturer i Öst- och Centraleuropa" och tycks mest handla om punk och graffiti i Ungern och Ryssland. Den är nätbaserad och bedöms baserat på två papers. Kurslitteraturen är sjukt dyr och måste läsas inom en vecka - vilket lär bli svårt då böckerna BARA fanns på Adlibris och enligt dem är här om 6-8 affärsdagar. Oucharama.
Samtidigt kommer jag att behöva vara på SOL (Språk- och litteraturcentrum) varje vardag hela månaden nu under grammatikkursen.
Fucksticks.

Idag är tanken att jag ska skriva de sista grejerna till den nuvarande svenskakursen, tvätta kläder, packa, städa och söka jobb. Det sistnämnda kommer med största sannolikhet inte att hända.

Sedan ska jag upp TIDIGT imorgon och ta 06.55-flyget till Oslo! ^^ Där är planen att jag ska krama min lillebror. Och min pappa. Och Kristin, Pjotr, Torunn, Elf och Sofi. Åh, jag längtar!!!
Sist jag såg Lullebror var i juni... De flesta andra har jag inte sett sedan nyår ungefär, förutom Far och Sofi.
Fy fan vad jag saknar dem!

Annars kan jag bara säga att jag mår bättre nu, och att det mesta är ganska bra för närvarande. Det är väldigt mycket som är väldigt bra just nu, och jag kommer att få skitmycket pengar imorgon och förhoppningsvis kunna köpa en dator ^^

Let's talk about sex, baby

2008-09-20T04:43:00.000-07:00

Jag blev lite inspirerad av dagens titt på Ungdomar.se. Alla de där inläggen fick mig att inse att sexualundervisningen suger mer rejält än de stackars tolvåringarna som skriver in till den sidan någonsin kommer att göra (när de väl får svar på hur man gör).
Sexualundervisningen är nämligen på tok för inriktad på funktion. Man behöver veta ungefär hur barn blir till, och man behöver veta vad en kondom är. Resten lär man sig så småningom. Kanske.

Men alla de som tror att man kan få cancer av att onanera, inte vet vad analsex är, och inte har en aning om när sex är okey och när det inte är det... borde inte de få veta vad det är som gäller, utan att behöva fråga om det?
För det är inte många som vågar fråga, ens anonymt. Trots allt ses sex av många som något man ska skämmas över, något man inte pratar om, något... fel.
Särskilt om det handlar om antal personer man har haft sex med - det finns få saker så tabubelagda.

Jag minns tre omgångar med sexualundervisning på skolan för min egen del. Jag vet att det har varit ett fåtal tillfällen då en skolsköterska kommit in i klassrummet och undrat om vi hade frågor och liknande, men i övrigt, this is it.

1: TVÅAN.
Vi tittade på en film om hur barn blir till där de klart och tydligt sa att sex är skönt för att man kittlar varandra med sina könshår.

2: ÅTTAN.
Det här var lite bättre, men å andra sidan lite sent också. Man undrar ju tidigare. Men läraren visade klart och tydligt var klitoris var på en teckning, pratade väldigt fritt om onani och sex och svarade på frågor vi hade lagt i en låda. Fast vid det laget hade jag ganska bra koll - om jag minns rätt skrev jag aldrig något på min lapp.

3: TVÅAN PÅ GYMNASIET.
En rödhårig kvinna från RFSU eller något liknande kom och pratade med oss. Hon var i och för sig också ganska duktig, men hennes fokus låg väldigt mycket på könssjukdomar och olika namn för genitalierna.

Och det är ju väldigt, väldigt viktigt att informera om könssjukdomar. Extremt viktigt. Men problemet är att de allra flesta inte ser det som ett hot.
Förrän de drabbas av det.
Frågan är hur man kan få folk att inse att det är det.

En annan viktig bieffekt av sex är bebisar. Men de ses inte som ett problem i samma utsträckning. Vill man inte bli gravid tar man p-piller eller sätter in en p-stav. Easy peasy. Och om man är en kondomanvänderska som missar någon gång är det bara att ta ett dagen efterpiller. I allt högre utsträckning ses abort som ett preventivmedel också - jag hörde talas om en barnmorska som hade gjort abort på samma unga tjej 11 gånger. Flickan vägrade ta emot preventivmedel och barnmorskan var tvungen att fortsätta hjälpa henne varje gång hon kom till mottagningen.

Kruxet är ju om man skulle missa en kondom med någon som har en könssjukdom, ta ett dagen efterpiller och inte upptäcka det förrän man blev riktigt sjuk, och/eller redan hade smittat någon.

Där var det tunga.

Men det finns ju så sjukt mycket mer!
Sex är mysigt, det är skönt, det är intressant, det kan kännas på många olika sätt, det kan utövas på många olika sätt, folk har olika stilar, olika fetisher, olika favoritställningar, tycker om olika kön...
... så varför pratar de inte om det?
Minus homo/bi/lesbogrejen, då. Det nämns ofta i förbifarten.
Mitt problem med det hela är egentligen att folk inte får veta att fetisher är okey. Nog för att alla inte vill samma saker, och att man därför ska ta det varsamt med sina tilltänkta, men shit.

Och onani är en sådan grej som de flesta sysslar med. Så varför är det illa? Många gör det redan som småbarn, så det skulle ju vara en idé att berätta ganska tidigt att det är normalt.

En annan sak man definitivt behöver veta är när man BORDE vs. INTE BORDE ha sex. För det gäller:
Man borde ha sex när man vill och har tillgång till någon annan som vill.
Hur många man har haft sex med i sitt liv kommer aldrig att spela någon roll, utöver eventuellt att göra en bättre på det.
Så länge man inte gör det kompulsivt, utan endast för nöjes skull (eller kanske för att bli med barn), för närheten, så är det lugna puckar.
Undantag: Om man av medicinska skäl inte ska göra det.
Man borde inte ha sex när man inte vill, trots tillgång till villig partner.
Om någon försöker tvinga en ska man bestämt neka och snabbt förflytta sig bort från den personen, vare sig det är någon man känner och tycker om, eller inte.

Easy peasy.

The Monster Tea Party

2008-09-20T03:42:00.000-07:00

Celeste is looking for her destiny,
wrapped in its lovely blue bow.

She looks in nearly every place,
creeping oh so low.
When will she stand tall again?
Friend, that is tough to know.

Her heart's a mess,
her hair is too
the shadows of past are screeching: BOO!
Is she strong or is she weak?
Will she fight, will she cower, will she squeak?

All her little life the world has been
the most seductive maze...

And every day has its challenges
but Celeste, she only makes delays.

Ungdomar.se

2008-09-20T03:25:00.000-07:00

För att ta upp en gammal Agnestradition, tänkte jag nu lägga upp de bästa citaten jag har hittat på ungdomar.ses frågesidor. Dagens favoriter:

Hej!

Jag är en kille på 16 år och jag har en fråga gällandes onani.
jag brukar kolla på porrfilm medan jag runkar. Vi säger att en film är 10 minuter lång. Om man kommer efter 3 minuter, vad fan ska man göra dom resterande 7 minuterna?! Ska man fortsätta kolla? Eller försöka igen?
Är det normalt att grubbla på det här?

----

Hej jag e en tjej som är interisserad av nakna killar är jag en sex-galnig eller?

---

Hej! Tack för en jätte bra sida, jag har fått massor av bra tips och ideér. Jag har en liten sak som jag skämms över att berätta men jag känner att jag behöver hjälp med detta, det är så här att jag och min pojkvän brukar ha tå sex. ( dvs. att han kör upp sin stortå i mitt underliv ) Är det normalt? jag tycker att det är för pinsamt för att tala om det med mina kompisar. Och jag är rädd att min pojkvän ska tala med sina kompisar om de så att det kommer ut. Hoppas ni kan hjälpa mig. Tack på förhand// Miss Stortå

---

OCH DEN BÄSTA(/värsta...)!

y0! Jag är en pojke på 17 år som har en lite annorlunda fetish. Jag blir grymmt upphetsad av skjut-vapen..Automat-karbiner, handeldvapen och liknanade. Min högsta fantasi är att ha sex med en tjej som håller i en AK47a och att hon under akten skjuter sig själv i benet/ annan mindre vital kroppsdel. Jag äger själv ett antal vapen, och jag blir kåt bara av att smörja in dom i vapenfett. Är jag normal? Behöver svar!!

"Annan mindre vital kroppsdel"... jag dör. Hans första tjej också, skulle jag tro. Fast vi har diskuterat det här, jag och några kompisar, och kommit fram till att det knappast är annat än ett skämt - but hey: What isn't?

Dagens citat från Tomas DiLeva

2008-09-15T03:21:00.000-07:00

"Jag är inte på jakt efter en ny kvinna; jag är vegetarian!"

Zinking ships...

2008-09-14T08:27:00.000-07:00

Det är bara att börja käka gamla grytor och liknande...

Jag upptäckte just roten till mina problem. Ett tag nu har det känts som om något var fel.
Min kropps alarm har blinkat varnande rött, samtidigt som jag emellanåt nästan har hört orden "WARNING. WARNING." i mitt huvud.

Jag upptäckte att mina naglar var helt vitfläckiga när jag satt framför datorn, så jag bestämde mig för att kolla vad det egentligen är som gör att man får det. Svaret? ZINKBRIST.
Så då kollade jag upp det på Wikipedia:

Vid brist på zink kan ett antal besvär uppstå. Här är några exempel:

hudbesvär som eksem, psoriasis, acne, oren hy, långsamt läkande av sår, mjäll, håravfall, vita fläckar på naglarna och sår på skenbenen
mentala tillstånd som apati, irritation, depression, aggression och dålig inlärningsförmåga
cirkulations- och blodsjukdomar som åderförkalkning, för högt blodtryck och blodbrist
matsmältningsbesvär på grund av nedsatt produktion av matsmältningenzym, magsår
hormonella besvär som diabetes ^{[källa behövs]} , sterilitet, impotens, nedsatt produktion av mjölk hos ammande kvinnor, missbildningar av foster, störningar i utveckling och tillväxt, prostatabesvär och menstruationssvårigheter
nedsatt smak- och luktförmåga, viktförlust, trötthet, ökad mottaglighet för infektioner, nedsatt resistens mot stress, vissa njur- och leverbesvär, cancer och senilitet.

Zink påträffas vanligtvis i livsmedel som ostron, sill, musslor, lever, lamm, ägg, oxkött, mjölk, vetegroddar, fullkornsprodukter, vetekli, öljäst, nötter, ris, ärter, morötter, rödbetor, solrosfrö och kärnor från pumpan.

Det finns ingenting så bra för självdiagnostik som internet, I tell ye. FÖR många av de exemplen stämmer in på mig.

... men innebär det här att jag kommer att få cancer och prostatabesvär också?? ; )

NATIONSPANIK!

2008-09-12T15:47:00.000-07:00

Fan, fan, fan, fan, fan.... hur ska man välja nation?? Jag har fan ingen jävla koll alls!!!
HJÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLP MIIIG!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Vet någon vilka nationer i Lund som är bra och vilka som är dåliga?
Vad ska man välja och varför?
Jag är sent ute och har ingen koll alls. Alls. Varför får man inte mer info om det??

Blä

2008-09-12T14:33:00.000-07:00

Det här gav alltså ett bildsök på "blä"...

Jag börjar må bättre nu,
har löst ett par jobbiga grejer jag har tänkt på för mycket,
ätit en halv burk tomatpesto och en massa soppa,
druckit te (--- här kom jag på att jag hade glömt kastrullen med vatten som stod på spisen---),
bokat tid hos en kurator på UM,
samt har sovit en hel del; från femtiden till tiotiden, då jag blev väckt av ett mobbetellesamtal från Lerkot...

Jag hade lite feber innan också. Frågan är om det var därför det brast så pass mycket, men i slutändan gör det ingen skillnad. Mår man helt bra så brister det inte, hur sjuk man än är. Det är ganska tydligt för mig att något inte är bra här, frågan är bara om det är fysiskt också. Jag tror nästan det.

Nu ska jag sluta gnälla!

-Imorgon ska jag och Stalin hämta FFF-tidningar, dock knappast dela ut dem än... eller?
-På söndag ska jag kanske plugga med Tias. Annars sticker jag eventuellt hem till Lerk och tittar på Manos: The Hands of Fate och dricker whiskey.
-På måndag tror jag att jag skulle träffa Nina. Fan. Måste fråga henne... Jag vet att vi skulle ses runt 8-9 och ta varsin alkoholisk dryck (Nina: Öl. Jag: Något annat. Nästan vad som helst annat.)
Jag måste skriva in mig på nation och kår och grejer också. ASAP. Alltså måndag. Bara jag bestämmer mig någon gång...